När ensamheten lägger sig som den mörka höstnatten
Kring din sargade kropp lyser stjärnorna som klarast
Vaggar sjöns tysta vågor dig till söms mellan träden
Där varje fallande löv blir en bit i det lapptäcke
Sorgens och saknandens tankar väver som skydd till dig
Där du ligger med armarna hårt slutna kring din kropp
Som är så tunn och bräcklig att ett andetag ser ut att räcka
För att förvandla alla utstående benknotor till stoft
Själv smyger jag undan i den svarta naturens skydd
För att begrunda den mening du en gång sa till mig
”Att smärta är det vackraste som finns att beskåda”
Skäms över den naivitet jag då visade ditt uttalande
För när jag nu ser den blåfrusna kropp som numer är du
Så inser jag hur fel du hade och hur ont sanningen gör
Har stor lust att gå fram till dig och krama om dig hårt
För att försöka skänka lite värme till dina stela leder
Men inser lika snabbt hur fel det skulle vara mot dig
Undrar istället om du inser att gränsen snart är nådd
Och att skillnaden på vad som är vackert och farligt
Inte är så hårfin som du först tycktes vara övertygad om
Då höstvinden smeker en hårslinga från din kind
Blottar den ett ansikte där varje ben syns genom huden
Och varje löv som skulle bli en bit i det vackra lapptäcke
Sorgens och saknandens tankar skulle väva till dig
Skavs sönder mot dina sylvassa armbågar och knän
Medan sjöns tysta vågor gör allt för att lugna din oroliga själ
Sträcker jag ut mina armar och ger dig den kram du så väl behöver