När han kom hem från Säpos lägenhet satt Lisa 2 i soffan och hade en ganska avmätt attityd. Nu måste han hålla isär dem. De heter ju lika. Han fick dåligt samvete. Säpo hade låtit de båda tillbringa en bra stund i enrum, avlyssnade, för att se om något nytt skulle framkomma. Det handlade förvisso om deras älskade son, och hur det problemet skulle lösas. Ett högst relevant ärende, men inte för Säpo. Snart tog dock längtan efter varandra överhanden, och poliserna blev generade. Hans äktenskap med Lisa 1 hade varit riktigt fint. Det visste de sedan förut, och fick det väl bekräftat.

• Två tallrikar på köksbordet och en pizzakartong på diskbänken och ett nerbrunnet stearinljus. Vem har du delat den med? Jag är inte svartsjuk, men jag blir ju lite undrande.

Han hade den senaste tiden inlett de flesta av sina tilltal med älskling, eller något åt det hållet, men tvekade nu. Han ångrade att han tidigare skojat med en massa på-skoj-lögner, och kände att det låg honom i fatet nu. Hon (Lisa 2) såg att han funderade intensivt på vad han skulle säga.

Hos Säpo hade man, redan i lägenheten, låtit honom förstå att det inte handlade om den värsta formen av spionage, men att vissa delar av hans programmeringsarbete möjligen kunde ses som försvarsmateriel. De skulle gå igenom detta med hans förra arbetsgivare, men antydde att den femåriga sekretessen kunde komma att omprövas. De två åren som redan passerat hade inneburit stora tekniska framsteg som kunde ha gjort hans arbete tämligen ointressant i dagens perspektiv. De skulle som sagt återkomma, men ännu gällde femårssekretessen.

• Det har snokats i min lägenhet. Grabben i våningen under hade en leksakskamera som använts som gömställe och …
• … så käkar du pizza med spionen!
• Jag överrumplade henne och skulle just äta en pizza jag hade köpt. Hon var utsvulten.
• Din fru?
• Jag vågar inte säga mer än så här, ännu, men Säpo har lovat …
• … Du vet vad jag har sagt om reservkvinna! Låg ni med varandra?
• Inte här, slank det ur honom, och Lisa 2 slog näven i det lilla soffbordet så det var nära att spricka och reste sig.
• Snälla, gå inte! Förlåt mig för alla på-skoj-lögner. Kan vi inte prata?

Hon greppade bilnyckeln som åkt ner på golvet av smällen, rusade ut ur lägenheten, nerför trapporna, och till bilen. Han följde efter, men visste inte vad han skulle säga. Han ställde sig framför bilen, men hon väjde och körde iväg med två svarta spår efter sig på asfalten, och ett kolsvart spår i sinnet. Han tittade länge efter henne. Så hörde han ett litet barn på trottoaren fråga om en sak. På samma gång vänligt som uppfordrande:

• Kan jag få en glass nu? Du lovade ju att …