Vi sprang, med andan i halsen

Telefonsamtalet var kort
Och allt vi kunde göra var att springa

Med andan i halsen och tårarna strömmande ner för kinderna, sprang vi

Vi sprang bort från barndomshemmet
Vi sprang genom barndomsminnen
Vi sprang förbi vår gamla skolgård
Vi sprang förbi människor vi säkert kände

Vi sprang till tunnelbanan.
Där kunde vi inte göra annat än att vänta

Skulle det gå fortfare om vi sprang?
Nej. Men det kändes så.