Stilla lyfter jag en krusning

från källans kvällsljumma yta

aldrig finner jag där en tanke

att jag brisera stunden

som får sin närvaro av dig

jag är naturens försiktighet

och balanserar vår kärlek

i hjärtat av den trakt

där Du känner dig säker

jag skummar daggdropparnas syra

från ett strå i kopparljus

rullar som en tår på nyväckt kind

och skrattar trånaden tillbaka igen.