Ute i parken förändras vädret från ett uppehåll på flera år av arbete, och regnet är av en tillfällig art. Ett bekvämt hörn av träd fyller den gråa parken. Jag gjorde musik på natten och såg mina husdjur i rummet. En gubbe som tutar och kör när det blir grönt. Färgerna är alltså viktiga, och har betydelse. Visdomsord som söver oss - tillsammans. Städar undan det vi får in och det är alla löven. Han tittar på en Bergmanfilm, med klockor. Och fotbollen. Visste när det hände, det var den sista septemberkvällen. Tre personer var i hans oroliga blickfång och i rosenträdgården. Kinderna var makabra och sängkläderna tyvärr kalla. Och orden sövde och han ville att något skulle hända honom, han ville förändra drömmarna och det han hade gjort i decennier. Och läste om hans bortgång och något hundraårigt, på ett flyg. Men min vita pudel, och de tre katterna. Och mina kläder av lack i svart. Han fick ett nummer rakt in, gick framåtböjd och tidigare mäktig. Han drack sprit, kanske för mycket, och var ombord hos oss på bussen. Så bad Siri honom att bli mer försiktig, en intressant bildkonstnär. Ett nytt telefonnummer som vi ger honom så att han får möjlighet att delta. Han frågar om vem? Vilka? Men förstår sällan vad han menar. Han lämnar oss med jobbet hängande i luften, men i behåll. Och vi släpper av honom i gathörnet där vi låter honom kasseras i parken. Men vi ser inte hans bild. Någonstans.