Kölden och den tunga gråa luften slog emot oss som en vägg, när jag gick ut på gården med min dotters varma lilla hand i min. En av kvarterets katter sprang förbi som om den vore jagad. Det var ett ovanligt liv på skatorna, ljudet av deras skrik skar genom kylan. Den tunga gråa luften var fylld av sorg och förtvivlan. Vi såg deras fallne vän ligga på rygg i en liten pöl av blod, de hade samlat sig runt omkring för att hindra någon att komma för nära.


Min dotter frågade mig varför katten hade dödat skatan, hon vet ju att man inte får göra någon annan illa. Hennes stora vackra ögon såg sorgset in i mina. Efter något patetiskt försök att berätta om naturens gång och om döden, så fortsatte vi promenaden i tystnad. Med hennes varma lilla hand i min.