Den lilla flickan kramade hårt om sin slant som hon hade i handen. Öppnade då och då handen för att se efter om slanten var kvar. Där i hennes lilla hand ligger en stor femöring av koppar.

Flickan funderar om hon kanske skulle köpa Ahlgrens bilar för hela slanten? De kostade bara ett öre styck. Eller ska hon köpa kola som hon gillade så mycket? Skulle hon välja Rival eller Dixie eller köpa båda sorterna? Fast bäst skulle det ändå vara att spara sin slant i spargrisen hon äger.

Hon ser den blå/vita grisen av porslin framför sig. Trynet med rosa prickar är av gummi och går att ta av när man vill räkna eller tömma sin spargris. På grisens porslinsrygg finns öppningen för olika slantars storlekar.  Det finns redan slantar i spargrisen och hon vet med sig så glad hon blir när slanten ska ramla ned och lägga sig på de andra slantarna av koppar och silver. Hon gillar det dova ljudet när slanten dunsar ned.

Flickan drömmer vidare om att det kanske ligger en tvåöring och en ettöring under denna stora slant i sin hand. Hastigt och andmäktig öppnar hon handen igen och flyttar på femöringen för att se efter om det finns någon mer slant där. Besvikelsen blir stor för där finns inga mera slantar under denna femöring.

Håller hårt i sin slant med sluten hand och hoppar fram på ett ben. Växlar ben då och då. Det långa håret hänger och slänger och snart dagdrömmer flickan igen.

Sist hon räknade slantarna i sin sparbössa fick hon det till att det var tio kronor. För tio kronor kunde hon köpa något fint till sin älskade mamma. Kanske den där gråa höga golvasen som hon hade sett på en affär i staden. Mamma skulle säkert spricka upp och le och bara le och sen stryka henne lätt över det långa håret och bli så glad, det var hon allt säker på. Hon riktigt känner lukten av mamma och börjar plötsligt längta jättemycket efter henne.

Det vattnas återigen i munnen och valen är så svåra att göra. Goa sega kola är gott eller massor av ett öres bilar?

Flickan hade fått denna femöring av en tant som tyckte hon var så artig. Hon hade tagit tantens hand nigit och tackat för den goda gröten som hon och hennes mamma hade fått äta hemma hos tanten. Men vilken väluppfostrad flicka du har hade tanten sagt till hennes mamma. Sedan hade tanten gått in i ett rum och kommit ut med denna slant. Köp dig nu något riktigt gott hade tanten sagt till henne och tryckt fast den stora slanten i hennes hand.

Lycka!

Nu är hon nästan framme vid den röda kiosken mitt i byn. Där jobbar en ung man som är lite förståndshandikappad. Flickan har hört av de stora pojkarna att om de stör denna man när han räknar ett öres karameller i deras papperspåse blir det alltid fel. De får därför för många godisar i sin påse. Fast tanten sa att jag var väluppfostrad och då gör man inte så.

Fast mer av godis i påsen skulle allt sitta bra eller …

Flickan är nu framme vid kiosken. Ser att det är den unga förståndshandikappades mamma som står inne i  kiosken denna dag.

Flickan går förbi kiosken.

Tittar på kossorna som slänger med sina svansar där de äter sitt gräs där på ängen bredvid kiosken. Vänder om vid vägkorset. Går förbi kiosken igen och tittar längtansfullt in dit men går ändå förbi.

Ser att det ryker ur skorstenen i den gråa bagarstugan. Går in dit och niger och frågar om hon kan få ett mjukt tunnbröd. Ja det ska hon få av de snälla tanterna. De till och med brer på av det äkta smöret på det mjuka tunnbrödet och rullar sen ihop det till en rulle och ger det sen till henne.

 Smöret rinner längs med handen när hon tar sina tuggor av detta goda mjuka tunnbröd där hon går på vägen hem.

Hon är mätt och nöjd och godissuget är borta. Öppnar snabbt handen och släpper skyndsamt ned sin stora slant i den stora spargrisens öppning på dess rygg.

Väluppfostrad även denna gång!

Skyndar sig sen ut och leker med sin guldiga smörpaper och sina fina samlade och upphittade stenar. Glömd är slanten men väl bevarad och gömd i hennes spargris hemma i hennes rum.

Kortnovell skriven 8 december 2015