En hyllning till en av de sista äkta punkarna i Gävle även om han säkert vägrar den stämpeln numera, vår gamle sångare Larz "Zluggo Pop" Gustafsson. Vem vågar i vår tid stå upp för ideal som inte är politiskt korrekta och salongsfähiga? Liksom Sovjetunionen gjorde med Beria rensar man ut honom och låtsas som att han inte ens existerat. Till skillnad från de ryggdunkande syltryggar till innegäng inom den gamla punksfären som böjer sig för vad vi på vår tid kallade staten och kapitalet och tävlar om att torgföra de mest samhällstillvända PK-flosklerna står Larz stadigt som ett fyrtorn i en orkan av vämjeligheter som slungas mot honom. Vem av dessa ryggdunkande smilfinkar har ens modet att gå en centimeter utanför gängse norm som fastställs av de allsmäktiga i leden? Inte många om ens nån, det vet jag. Men var det inte det punken handlade om egentligen? Att bryta normer och förordningar. Att vara den man ville, tycka det man ville tycka o.s.v. Ja för er ungdomar som läser detta var det på en tid innan hippiena (ja just det, hippies, inte punkare) i Crass och andra skitband satte upp mallar för vad man skulle tycka och tänka, just mallar var det sista vi behövde. Alla gillar inte Larz åsikter, fine, och jag har själv haft mina konflikter med honom i olika frågor, men en sak ska ni veta: att konversationen oss emellan alltid byggt på en rak kommunikation på ärlig basis och att som han vara den mest hatade och bespottade medlemmen i ett av Sveriges mest hatade band och fortfarande principfast hålla kvar vid sina åsikter är punk om något, och sen skiter vi i om vi aldrig blev bjudna till kvasipunkarnas finrum, det var för övrigt det sista stället vi ville vara på! //Perra f.d. gitarrist i avsomnade Bizex-B