Och alla står där med ögon mot det blå och önskar livet ur världen. Alla står där och väntar på att allt ska tas tillbaks. Det var ju bara ett skämt. Nej aldrig och aldrig mer. De är döda nu. Och alla som står där blev kvar. Med ett otäckt minne som skaver mot huden. De ser sig själva i kropparna som rasar, de blickar in i svindel och sorg och blir skrämda av de det sätt. Och alla inser, att aldrig ska deras steg betyda något längre. Ingen fot kommer att slås i maken lika hårt som Lisa slogs i marken och ingen kommer att veta hur hårt Lisa tog sitt öde. För Lisa är död nu. Där dog hon, genom att rasa och slå livet ur sig själv.

Och för alla som står där går livet vidare, med meningslösa steg fortsätter det framåt. Vänder sig mer och mer sällan om. Ibland ser man någon med ögonen i vädret eller tårar på kinderna. Ibland ser man någon skratta sig hes så länge hen kan. Ibland ser man knarkarna på gatan och förstår att vissas tankar är för yva för att kunna gå vidare, vissa har trampat i cirklar och känt lyckan rusa innan den dör ut och de inser att de nu står där de börjat. Och när cirkeln är sluten trampar de för evigt alltid snett. Då vill de dö, lugnt och stilla, de vill ha ett slut och en ny början, en himmel och en hand. De är beredda, att sluta andas. För andra ökar sakta tyngden i stegen. Tills livet de lever är lika fascinerande som döden andra dör.