Omkring 1918 demonstrerade den ryske filmproducenten Lev Kuleshov (se Wallbott, 1988) en intressant psykologisk effekt. Han gjorde en kort film i vilken bildsekvenser av en och samma skådespelares oförändrade ansikte kopplades till olika andra sekvenser såsom en tallrik soppa, en flicka och en gammal kvinnas kista.

Filmen visades för en grupp åskådare, som upplevde att skådespelarens ansikte var olika varje gång han syntes – beroende på om han såg på tallriken med soppa, såg på flickan eller på den döda kvinnan i kistan.

Åskådarna uppfattade hunger, åtrå respektive sorg - rätt så olika känslor.

Bildsekvensen av skådespelaren var identisk i alla tre fallen och ganska uttryckslös.

Allt bildmaterial hade tagits ur tidigare existerande filmer. Kuleshov ville påvisa betydelsen av filmmontage. Hans experiment fick betydelse för senare rysk filmproduktion.

Det verkar vara så att åskådarna tog med sig sina egna känsloreaktioner eller förväntningar om reaktioner på bildsekvenserna och dessutom tillskrev skådespelaren de egna reaktionerna eller förväntningarna. De sammanblandade sina egna reaktioner med skådespelarens konstanta ansiktsuttryck. Att sammanblanda sig själv med någon annan är även i andra sammanhang ett populärt tankefel.