Pascal klyver ved
och fingrar på lappen som vittnar om Eld.
Den glöder fortfarande, insydd i kappans foder,
en fackla i en nattskog.
Korset ritat med skakande hand.
Ett zenit och ett nadir. 

Ormbunkar vecklar ut sig som tid.
Gömmer sina liv under bladen
och jag känner mig plötsligt inte gammal.
Även om händerna vet,
så är det gröna ogenomträngligt tätt. 

Inne i mig reser sig en flygel och ler
sitt allra bredaste dur. En stråkkvartett sveper ner,
landar och lägger vingarna på ryggen.
En park slår ut: gröngräs, ankdamm,
lindträd, rhododendron, magnolia
och Mozart slungas rakt in Pascals brinnande bröst,
som om i morgon redan fanns.