Jag ligger i sängen och sover, underifrån strömmar i mig åska – trögt inrullad från Lampedusa, Gaza och Donetsk. Eller kommer den bara – åskan – ifrån skokartongen under sängen; den med de gamla vridna vykorten och kärleksbreven och de avrivna gulnade notiserna (på rutat papper) med ömhetsbetygelser och glada tillrop, rara. Jag åker in och ut mellan sömn och vaket, likt en vaneförbrytare, lyssnar till åskans molande klang som välver sig in genom fönstret som begravningsmusik; jag drömmer att jag först pratar lågt med den autistiske kriminalaren i licenstelevisionens långkörare Bron och därefter älskar med henne leende svettigt och långsamt, hetsigt och lugnt – vi väljer missionärsställningen, med hennes hälar på baksidan av mina lår. Jag lyssnar noggrant på ljuden som strömmar ur hennes mun och fitta då jag grundligt stöter och hon möter.
Jag vaknar, föser undan en flik av gardinen, brygger genast kaffe – minns, ty samtidigt som nattens vind föste åska till mitt fönster, spolade den mig blank på nutida spår (världens krig och den fuktiga heta sommaren). Minnena kommer som vågor, rullar in; kommer som blod i lätt kalkade ådror; som saft ur en klämd frukt. Först minns jag Mona: hur hon kändes i sin aprikosfärgade kofta, hon var tio år och jag elva, och jag lade mina handflator på hennes rygg; hon var så smal och jag blundade och vi vaggade sakta tätt ihop till Torleifs Gråt inga tårar; jag passade på att lukta på henne och trots att hon var så smal så var hon så mjuk och hon kändes som vanilj mot mig och jag vet ju inte om också hon blundade men jag vill tro det.
Sedan minns jag Sussi och hur vi dansade till Patti Smiths sprödaste balladkonst (We three) och en av Bob Dylans finaste kärlekssånger (Hazel), och jag visste direkt när vi började dansa att jag skulle få med mig henne hem. Vackra Sussi, med ärr av ungdomsacne och välartikulerad i mun och mjuk om läppar, sju år äldre och hård, förvånansvärt lyssnande på mig och på sin kropp och jag tjugotre – tack, tack Patti. Jag var full så det blev inte mer än att jag en kort stund efter att jag glidit in lade mig på rygg bredvid henne och somnade. På morgonen låg jag och kisade medan hon stod på min trasmatta bredvid sängen och drog i sina tunna trosor: jag visste genast att jag inte hade sett någonting så fint förut, att det här var det finaste.
Som en ström i svalget av saft från svarta vinbär så minns jag Anna, hon som tio år efter Sussi kom att bli mitt enda levande barns mamma: vi brukade nypa tag med munnarna om varandras läppar och klä av oss själva men mest varandra medan vi dansade till Bobby Blands I´ll take care of you. Det dansandet slutade många gånger med att jag satte mig på en stol och att hon långsamt sjönk ner på mig, omslöt mig med sin fitta medan hon tittade mig rakt in i ögonen. Jag vill inte lämna ut henne men det var ju så skönt och det var ju så länge sedan och jag tänker inte säga ett pip om hennes fantastiska stjärt eller om hennes intelligenta händer eller om hennes muns ljuvliga amorbåge - vilken jag varje dag ser på vårt barn, som en inristning med kniv i ett träd. Vi har inte gjort något perverst eller dåligt, och – Anna - du ville ju ändå inte ha mig till sist – åtminstone inte på det sätt som jag blev. Det är som var du en död för mig, fast vi ses och samtalar artigt, då och då till och med på nästan vänskaplig basis.
En natt, en hel natt, i timmar, mellan Sussi och Anna, de där åren i tjugosjuårsåldern, dansade jag med Maria på en karaokebar i Gamla Stan. Jag höll min kind mot hennes vagt fjuniga okben timme efter timme, och jag höll mitt erigerade kön mot hennes skrev – jag kunde genom kläderna känna hur hon rörde sig där nere; som en puls, som ett levande djur. Hon jobbade jag med i sjukvården, vi var bägge sjukvårdsbiträden, och jag tror att hon åkte till Australien, men hon svarade ändå inte på mina diffusa inviter, inte så jag förstod.
*
Efter sista klunken kaffe går jag och öppnar kylskåpet, tar ut ost, korv och en gul paprika. Imorgon ska jag köpa mig en ny cykel, kanske titta på en tvåsitssoffa. Jag behöver fylla på bröd.