ELOISE
En gång i månaden tar Eloise tåget från St Malo till Paris för att tillbringa helgen hos sin bror Jean-Marie och hans sambo Rick. På fredagskvällen går de ut och dricker, träffar vänner, går kanske på konsert eller gayklubb. Inte för att Eloise är lesbisk, men hon dansar både med kvinnor och män.
På lördagen går de på muséer och gallerier, på söndagen gör de en utflykt eller går på bio innan hon far tillbaka hem.
Eloise har en hemlighet. På tåget händer det att hon plockar upp tuggummin, som någon annan spottat ut, och tuggar på dem. Oftast är smaken borta, men ibland dröjer sig en aning av mint eller frukt kvar.
Såvitt hon vet har hon aldrig blivit smittad av något uttuggat tuggummi, inte ens dålig i magen.
Jag kommer närmare, säger hon till sig själv. Det här är ett sätt att vara en av alla. Jag kunde vara dom, vem som helst av dom. Och tuggummit kunde mycket väl ha varit mitt.
...
IRENE
Atlanten är för kall här. För att ta livet av sig i. Hon känner det redan med vågorna fräsande över fotknölarna.
Floden, eller om det är den pågående ebben, har ristat linjer i sanden. Ivriga vattenilar försöker hinna med ut i det stora blå. Snäckor och små slipade stenar har sprätt omkring för några timmar sedan, när vågorna fortfarande reste rygg och mullrande kastade sig mot strandpromenaden.
En mycket liten barnsko ligger till häften begravd i den hårda sanden i det tillfälliga vattenbrynet. Den bekommer henne illa.
På kvällen sitter hon vid fönstret med en kopp te och ser solen gå ner i havet. Eller snarare: tänker på hur jorden välver sig bakåt från solen in i mörkret.
Så onödigt och dumt det hade varit. Hon har ju trots allt betalat rummet veckan ut.