I min barndom växte hemmavid några popplar. De var gamla, mycket erfarna. På våren vid livets pånyttfödelse vaknar även de till livet och doftar bitskt och starkt. Jag tyckte om doften men alla gör det inte. Deras bladknoppar klamrade sig fast vid fingrar som klister. Deras rötter låg djupt i bördig mull. Det konstaterades i synnerhet under skyfall då daggmaskar tog till flykten med risk för sitt liv före översvämning! Vilken härlig dröm för metarpojke!

Dessa ståtliga ännu i slutet av 1940-talet levande träd finns ej mera. De höggs ned redan för några årtionden sedan då de stod i vägen för nya höghus i Tavastehus!

Jag var sex år gammal. En gång viskade jag åt jättepoppeln : berätta mig din historia. Poppeln gjorde det.

Dess blad fladdrade och susade i vinden. Dess grenar knäppte i vindby. Dess krona smattrade under regn. Jag stod under dess större, täta bladverk alldeles stilla blundande. Mina öron lyssnade till varje ljud och ton.

"Jag svävade hit på denna Tavastehus strandäng med vinden för ett århundrade sedan. Bördig mull täckte mig först, sedan kom ett snötäcke. Våren kom. Himlen grät sina varma tårar lagom över mig. Jag hade lycka att falla i en gynnsam jord. Mitt frö, där min själ fanns i vila, grodde, blev livsgnistor. Min hundra års långa livsuppgift började. Jag blev en poppelplanta. Jag fick växa i lugn och ro med mina systrar många årtiondens tid.

Stadsborna reste upp små vackra hus omkring vår lilla skogsdunge av popplar. Deras hus var eleganta hus av trä. De kallade dem jugendhus med fina dekorationer och ornament. De röjde en gata förbi mig. Vi blev sparade under detta röjningsarbete. Nya invånare tyckte att vi var vackra träd, skapade ett grönområde omkring dem och svala skuggor under sommarhetta. Gatan kallades till Fredsgatan. Huset sett till söder från mig stod i hörnet av Birger Jarlsgatan. Gatan gick vidare till strand i öst förbi ett ståtligt jugendhus. Huset omfattade två större lägenheter. I den ena bodde länssjukhusets läkare och i den andra stadsveterinären. Veterinärens kunder brukade ofta vara bönder med deras arbetshästar eller dragoner med ridhästar. Hästarna väntade läkaren under mitt bladverks skugga innan han kom att inspektera sina djurpatienter. I staden fanns större garnisoner och kaserner. Gatan hade sitt namn efter Sverige-Jarlen, som regerade över landet ända till sin död under 1200-talet.

I norr mötte Fredsgatan först Lycégatan och slutade sedan i Slottssundet. I gatans slut fanns det en vacker sjöutsikt över fjärden till Tavastehus slott. Min mest intressanta, bästa utsikt under alla mina livsår har varit till väst där solnedgången sker varje kväll. Där vid mina fötter låg det berömda lärosätets byggnad. Lyceum i Tavastehus och skolans större gård som omfattade ett helt kvarter. Där tillbringade elever sina raster och idkade ofta sina fysiska aktiviteter.

Jag fick under årens lopp, se, undra och bevista underliga saker, händelser och
skolvärldens evenemang! Tiden räcker knappast att berätta allt!

Trafiken här på gatan var först endast gående till en början , kanske några ryttare då och då. Många årtionden förflöt innan de första bilarna kom och susade i väg hit. Länge före bilar restes i staden med hästdragna kärror, ”vossikor”. Järnvägen till huvudstaden blev färdig 1862. Järnvägsstationen låg bakom länssjukhuset och man gick dit över bron. Sträckan var så lång med alla effekter och saker att vossikor blev ett elegant sätt att resa kortare sträckor. De första bilarna blev vanliga på Fredsgatan först i det självständiga Finland på 1920 talet. Under krigsåren på 1940-talet brummade här bilar som fungerade med gengas då det den tiden var stor brist på bränsle. Bilar använde vedklappar på samma sätt och princip som ånglok.

Men mycket intressant var detta lyceum under mina ögon och tillsyn över allt som skedde där. Byggnaden blev färdig 1872. I denna skola gick några pojkar som blev de berömdaste personerna i sitt fosterland. Jean Sibelius föddes i Tavastehus i december 1865. Han gick i lyceum. Under sina skolår började han intensiva och passionerade violinövningar och –spel. Han blev student 1885. Där stod de på gården alla nya studenter uppvaktade med sina rosor och studentmössor. Gärna tror jag mig ha hört ”Jannes” fiolspel under fester i skolan. Där på gården spelade och lekte han under rasten med sina skolkamrater, en av världens mest berömda komponister. Inte kunde jag då ana detta……

Janne hade redan slutat sin skola då en nästa finsk prominens började i samma lyceum. Han hette Juho Kusti Forsman. Han föddes 1871 och gick i skola 1887 . Han översatte sitt namn till finska och hette då Paasikivi. Han blev Finlands Republiks president.

Mera märkesmän kom. En tredje bland dem föddes 1878 och gick i skola 1895. Han hette Eino Leino, en berömd skald och en person som är mycket kär för flertal av finnar som tycker om poesi. Utöver sina härliga kärleksverser skrev han till exempel en rolig bok om skolomgivning och hem ”Mitt livs bildbok”.

Där bakom min rygg på Birger Jarlsgatan 4 bodde en gång efter fortsättningskriget en livlig pigg pojke som hette Heikki. Han var sin läkarpappas förstfödde. Han var en ganska rolig skälm. Jag kommer ihåg söndagsmorgnar då hans mamma hade sänt honom regelbundet till söndagsskola som låg bakom Lycégatans hörn i församlingshemmet. Jag tror att han inte var mycket intresserad av ängelbokmärken. Han var en flitig metare och stod hellre ofta timmarna i ända på strandstenar och narrade små fiskar.

En sommardag ordnade han en liten rolig episod här på gården. Buskiga syrener blommade i lila . Plötsligt började tjock rök stiga upp från buskage. Snart var hela gården full av skriande kvinnofolk som sprang efter pojken som hade en lång, tjock, bolmande cigarr mellan sina läppar. Heikki debuterade rökning. Cigarren hade han knipit från pappas tobaksbord.

En annan dag prövade denna unga man handelsmans yrke! Familjens hembiträde anade inget ont då hon med stora bokstäver textade Heikkis annons på konseptpapper: TILL SALU. Gamla tidningar, svenska tändstickor, makulerade frimärken, knappnålar , etcetera…
Heikki Hirvonen, Birjer Jarlsgatan 4 .. annonsen fäste han på portpelare på gatusidan. Jag tyckte att det var skojigt, jag log och fick ett gott skratt! Jag darrade så mycket att jag fällde några blad! Heikkis pappa kom hem, såg genast annonsen, läste den, tog rätt på den och träffade intet ont anande son på gården. ”Min kära son, det räcker ännu idag att jag tjänar i detta hus!”

På gården lekte också Heikkis bror Antti, grannens dotter Tuula och son Tapani. En vacker dag lekte de tillsammans. Heikki var inte illmarig, men han hade inte heller en syster. Därför var hans uppfattningar om det vekare könet ytliga. Heikki hade blivit i pappas omfattande och spännande bibliotek en självlärd läkardebutant, men vad jag ju hörde och kunde se härifrån bakom mitt täta lövverk, var barnens lekar ännu oskyldiga hushållslekar, inga läkarmottagningar! Men vad jag hörde trettio år senare berättade rykten att han hade blivit en läkare. Och till slut såg jag honom här på Fredsgatan på 1970 talet . De hade deras sommarstuga här på närorten ännu. Heikki var i god form, måste jag säga!"

Heikki blev aldrig elev i detta lyceum i Tavastehus, då han flyttade till Helsingfors till sin födelsestad. Rökning började han inte heller.

Mitt eget öde var en katastrof. Byggnadsfirmans röjningsgrupp kom och jag blev nedhuggen. På min ”vagga” står nu i stället av popplar ett höghus av betongelement.

© Heikki Hellman 2016-04-09