Och du planterar mig i din trädgård. En vildvuxen ros inte gjord för att stängas inne. Med hopp om att få frodas och sprida sig. Jag har aldrig varit gjord för att beskäras.

Sättet du ser på mig. Du berömmer mig för mina färger. Men jag undrar om du verkligen ser dem.

Din hud är så mjuk. Lockar till fjäderlätta beröringar. Men den är pansar och känner ingenting. Stålflis under naglarna. Dina öron kan inte höra sångerna som bladverket viskar.

Alltet och ingentinget som kväver mig. Du fyller upp mig med ord, dag som natt, för att du inte klarar av mina tystnader. Men du förstår inte att mina egna ord tynar bort. Att jag sluter mig av utmattning.

Om du bara ville luta dig närmare. Stilla. Istället drar du mig i blad och grenar. Rosenknoppar redo att brista. Med rynkad panna granskar du dem. För att sedan föra de där älskade fingertopparna mot dem, klämma dem tills blombladen krossas och faller till marken.

Du önskar att du kunde sluka mig helt och hållet, gnaga mig ända in till min mitt, som vore du en hyena. Men du kan inte, istället sätter du tänderna i mig, suger i dig sav tills jag inget mer har att ge. Då tystnar du äntligen för en stund.

I mellanrummen mellan orden. det är där jag frodas. I dina andetag vill jag vila.
Du böjer mig i onaturliga vinklar, försöker bryta av mina grenar. Du försöker ansa mig, men jag ser ändå inte ut som du vill. För mig ändå inte som du önskar. Du vill ändå inte kyssa mina blommor. Känner inte doften. Förstår inte.

Och du glömmer att jag är starkare än dig. Att jag böjs men inte bryts. Att jag snärtar tillbaka lika fort, rispar dina knogar, sticker dig med mina taggar. Mina rötter sträcker sig långt. Som ogräset återuppstår jag där du minst anar det.

Du glömmer att min sav är gift, du märker inte att du utmattar även dig själv.

Sättet du ser på mig.

Bara vila vid mina fötter, låt mig fälla mitt bladverk över dig, smeka dem över den mjuka hud som är din. Låt mig sprida mig över den trädgård som är din, och vila i det vildvuxna, det som aldrig var gjort för att beskäras.