Jag har inte lust att tycka att någonting är viktigt idag
mer än kanske grannbarnens röster
utanför köksfönstret
och vårsolen.

Jag uppskattar hur ljuset faller in
där jag sitter och syr i ett par knappar
på min blå bomullsklänning.

Det går fort, slarvstygn duger
för det är jag som bestämmer det
- annat var det i skolan
när syfröken fick mig att sprätta upp
tråden, tills mina fingrar blev svettiga och tråden grå
och hjärtat ledset, för att jag aldrig blev färdig
aldrig fick börja på riktigt!