Tiden rinner ur våra händer. Vi är fästa vid varann. Som två fastkedjade båtar. Vem orkar driva löst, vem orkar styra. Du har borstat håret. Jag har lagt mig platt. Sömnlös natt och dunkel dag. Det är en flimrande känsla i min andning, mitt yttre hårdnar när jag försöker röra mig ur sängen. Kan du röra mig mjuk igen? Släpp ner ankaret och flyt här med mig. Vi behöver inget annat. Tiden rinner ut mellan våra fingrar, men vem orkar överlåta sig åt tidens sköra händer. Överallt skräp. Som de fallna löven i en skog. Margarinbiten du tog fram i söndags ligger mjuk och gul i pappret. Det finns ingenstans för den att ta vägen, så den ligger kvar i mitt rum, precis som flimrandet i min hals.