Att som förälder själv välja den barnuppfostran man finner lämplig borde rimligtvis vara en rättighet, men varje förälder borde också begripa att aga är nyckeln till en framgångsrik uppfostran.  I dagens sekulariserade samhälle är det emellertid inte så. Nej, nu skall man som förälder vara tålmodig, förstående och openminded. Vi föräldrar skall pedagogiskt försöka tala barnen till rätta. Vi skall med sammetslena ord och kärleksfulla gester ge barnen vägledning genom livet. Några örfilar eller rapp med rottingen får vi inte längre använda oss av.

Jag menar att det är denna medgörliga form av barnuppfostran som ligger till grund för den moraliska förslumning vi i dag kan skönja, och som tar sig uttryck i bl.a. rockmusik, tatueringar, porrfilmer, stringtrosor och drinkar med hembränd sprit, s.k. fetgrogg. Vill vi att vårt ärorika fosterland skall degraderas till ett etiskt U-land, där ungdomen går förlorad? Ja, i så fall bör vi låta staten fortsätta på sin inslagna linje beträffande barnuppfostran. Om vi däremot önskar att vårt rike skall bli ett föredöme, en kronjuvel i den europeiska gyttjan (precis som i fornstora dagar), då måste vi i sanningens namn å det kraftigaste göra uppror mot flumliberalernas förrädiskt fördärvande förordningar.

Som en rättrogen medborgare och förälder kan jag inte annat än förfasas över uppluckringen i vår nation. Att inte tillåtas att ge sitt barn ett par dagsedlar om man ertappar det med fingrarna i kakburken, är inget annat än en stor moralisk blamage. Vem vet, nästa gång kanske barnet försöker sig på att knycka en kanelbulle om "bestraffningen" blott består av muntliga tillrättavisningar. Den man älskar agar man, finns det ett uttryck som heter och det är ju av kärlek till våra barn som vi vill slå dem fria från synd.

De som hånar oss som är förespråkare av barnaga påstår att man inte kan straffa barn till att bli bättre människor och att den som utsätts för våld också kommer att utsätta andra för våld. Det känns som slöseri med tid att bemöta dessa befängda åsikter, men då de erhållit sådan genomslagskraft i vårt rike anser jag mig ändå föranledd att så göra. För det första; ont skall med ont förgås! Vi måste sätta hårt mot hårt, annars når vi aldrig något resultat. Skick och fason lär man sig genom sträng disciplin, inte genom sockervadd och pjosk.

För det andra; den som handlar otillbörligt och bestraffas för det, lär sig att uppföra sig rätt, inte att bruka våld. Jag kan som exempel berätta om min hund, Benito. Den uträttade en gång sina behov på min persiska vardagsrumsmatta, varpå jag gav den en uppfriskande omgång med mattpiskan. Nu är den hur tillgiven som helst och skulle aldrig göra om sitt hedniska illdåd. Denna upptuktelse går även utmärkt att applicera på sina barn, vilket jag också gjort med önskvärda resultat.

Avslutningsvis vill jag uppmana alla föräldrar att visa sin avsky mot anständighetens sönderfall. Lyssna inte på s.k. humanister och deras förvrängda världssyn. Gör som jag, slå ett slag för barnagans återinträdande i det svenska samhället.