Jag trodde att jag såg henne.
Rättelse, jag tror mig alltid se henne här och där och överallt.
Jag vill se henne för att hon är verklig, kanske den verkligaste människa jag någonsin sett. Kanske den starkaste. Kanske den mänskligaste. Jag vill alltid se henne, alltid.
Jag säger aldrig något.
Och verkligen aldrig om det.
-
Jag insåg inte förrän nyligen hur ofta jag tänker på henne. Hennes ansikte fyller min pannlob och då känns allt annorlunda, drömskt annorlunda. Livet blir en väntan och minnena försvinner, men bilden av hennes ansikte har jag på något sätt alltid kvar. Syrener och styvmorsviol och fältrosor.
Hennes händer är te och sommar.
Mina händer är tomma.
-
Det ekar i mig och drömgarnet spinner vidare i sin ensamhet. Molnen tar slut. Himlen brister färdigt efter regnet och den blå färgen tränger fram. Gatan utanför mitt fönster ser ut att vara täckt av ett tjockt lager glas, så den blänker i natten.
Jag saknar ofta, men det finns alltid mer.
Hon finns på något sätt alltid mer och mer och mer...
Jag finns knappt.
Men det räcker.