Den vita rosen guppar på havets vågor, söker sitt på sin väg, till de sju havens yttersta kant.
Håller sig levande av vätan som stiger upp genom stjälken och svalkar kronblanden, som i sin tur slår ut lite mer för varje dag.
Forserar strömmar och vattendrag. Slår mot stenar, men tappar inte modet. Hoppet håller den flytande och vinden visar vägen, samt håller den fuktig och motståndskraftig för alla törnar, när den kämpar sig genom oförutsedda hinder.
Tappar några kronblad här och där, men är fortfarande vacker, trots sina yttre brister.
Den vita rosen guppar envist vidare och har bara ett mål i sikte. Lägger hinder efter hinder bakom sig. Det är ingen brådska. Det får ta den tid det tar.
Hon ger sig inte. Ska nå fram till de sju havens yttersta kant, där allt sammanfaller vad gäller erfarenheter, visdom och kunskap.
Kommer det att vara värt besväret?
Om vi visste hur stor belöningen skulle bli vid havens kant, skulle vi förstå att vi är väl rustade för alla hinder, för att äntligen nå friheten.