I mitt liv är det viktigt att då och då få sparka på en lyktstolpe. Sen kanske jag tycker lite synd om stolpen och tänker att den har ju inte gjort något, men då är tanken igång. Anden är ute ur flaskan och jag går vidare fräsch i kropp och sinne.

Det är så mycket jag behöver få ur mig, som bubblar därinne och jag har så svårt att få utlopp för mina känslor på andra sätt. Jag har provat många andra sätt, tro mig.

Jag har skaffat hund, men de är bara så snälla att jag börjar böla varje morgon när de väcker mig. Jag har försökt att gå i terapi, men det slutar bara med att jag gråtande erkänner alla mitt livs misstag.

Då känns det bättre och skönare att få sparka en lyktstolpe då och då. Den har ju inte gjort något, så det är inte mer än rätt.