Ofta slår det mig att de som högst skroderar med att säga sig gilla olika så ofta är samma personer som högst aggressivt hoppar på de med annan uppfattning än den egna.
De som har svårast att införliva olika i sitt levnadsmönster.
Lever, röstar, talar, läser, lyssnar - och lever: lika.
Och tycks ogilla mångfalden.

Man inte bara ska tycka lika.
Man ska också gärna vara lika:
Får inte finnas några skillnader.
I ett slags multiversum – utan början, slut eller gräns.
Fast med mindre och mindre multi – till förmån för en mono som tycks sluka all form av individualitet och vars exklusiva sanningsanspråk tillåter allt mindre av kritisk granskning och ifrågasättande. Toleransen tycks minska för varje ny spetsfundig anekdot
En universell ras, på en universell planet, med ett universellt kön, tillhörande en universell religion.

Men Gud skapade inte människan jämlik – utan unik – var och en med sina förutsättningar, och sina behov. Med samma oersättliga värde. Med fri vilja.

Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder. (Pred. 7:30)

Själv har jag kommit underfund med att jag nog inte alls är så förtjust i det där med olika. Men jag tolererar det. Och kommer slåss för dess existens. Inte på grund av känsla – men väl förnuft.