Han satt på ödegårdens dass hans nerver var kass
cigg paket och tändstickor en påse mellis var hans enda lass
var nyligen fyllda tolv nådde ej ner till dassets golv.

I hans förtidigt födda kropp hade ej nerverna nått sin topp
skadade av stryk för något han ej förstått
fastän aga var förbjudet om jag det visste han inte nått.

Slagen från morgon till sena timma
ej solen genom molnen fick glimma
regnet smattrar mot tak och ruta
det onda ville aldrig sluta.


Men ciggens bloss lugnade förstås
ölet var beskt men han höll det kvar
lugnet kom som en smekning det var.

Visst blev han kär i flickor som i dansen vanns
men att bli förskjuten i kärlek är värre
än en örfil från ingenstans.

En rektor i skolan gammal nazist
honom höll dom om ryggen som vanligt javisst
att ungar ska ha stryk är inte mer än rättvist.

I folkhemmet skog gömde gossen cykeln
i dassets lås hängde den gamla nyckeln
äntligen ondskan glömd en cigg är rökt
en öl är tömd.