Nu, snart fyllda sjuttiosju
då resan snart är slut
och ändhållplatsen nära
kommer mina tankar
allt oftare in på döden.

Jag tidigare känt dess närhet
så den skrämmer mig ej mer,
utan nu är det av fascination
och av ren nyfikenhet.

Jag kan då tänka på hjärnan.
Denna grågula massa
som under hela livet styrt mig,
och då också lagrat allt.

Min barndom
med lekar,
och skrubbsår på armar och knän.

Min ungdom
med första kärleken
med besvikelser och glädje.

Min mogna ålder
med ansvar
arbete och åter arbete.

Och nu,
som en bil med sin i tanken,
jag sitter här och skriver
om allt som dyker upp.

Och jag frågar mig:
Den dagen då bensinen tar slut,
vart tar då mina tankar vägen?

Försvinner de ut i det blå …
Ut i den kalla etern
likt röken ifrån veken
på ett nyss utblåst ljus,
eller …

Frågorna ni sig hopar
och pockar att få svar,
att förklaring ge jag slopar
för någon sådan jag ej har.