Äldre nu.
Om det betyder att man blivit klokare är jag inte säker på men lugn har infunnit sig på ett sätt jag inte minns att jag hade förut.

Att tänka tillbaka på hur ett missförstånd kunde avsluta något som en gång var så livsviktigt är bedövande.
Vi kan blicka tillbaka i tiden varje dag, ibland finns du där.
Men det vet jag redan.
Jag vet precis var du finns, precis vart du bor med samma träd omkring dig.
De har nu vuxit sig något högre än sist vi sågs dock. Förutom det vet jag ingenting...
Vi har missat allt, tappat allt och jag blir ledsen av halverade minnen vi borde kunna dela nu.

Jag har följt dig i mörkret
Jag träffar din syster ibland och beundrar vilken styrka hon utstrålar nu
Jag har tänkt på dig ofta
När sånger jag sjunger saknar stämmor så saknar jag dig och när jag går i korsningar på natten med endast trafikljusens klickande så minns jag oss.

Det regnade på medeltiden i söndags och jag satt i ett fönster med utsikt över porten ditt hjärta en gång krossades i.
Jag satt där efter en fantastisk natt men en fantastisk man och lät för en stund minnen svämma över mig.
- Vi brukade ligga på rygg i korsningar mitt i natten hon och jag.
Sällskapet var märkbart ointresserade.
"Vem har inte gjort det?" fick jag till svar.
Men jag log dock en stund, mindes lite till, lite mer och lite starkare.

Vi känner inte varandra längre, ingen av oss. Vi delades vid toppen av ett berg och rullade som stenar lång ifrån varandra åt varsitt håll.
Det som finns kvar är fragment av en samtid vi delade och jag går upp på berget igen och tittar lite extra efter delarna som skiner på marken.
Jag har följt dig i hemlighet då jag aldrig kunnat släppa taget.
För hur släpper man någon helt och hållet när man älskat någon så intensivt?

Inte vet jag.