det var en gång en dag

regnet var pistolskott
motvind åt alla håll

det var första gången jag lämnat rummet på nästan tre veckor
jag tittade på himlen
färglös grå cement

jag skakade på huvudet
skrattade för mig själv

jag klev ur
ut ur denna värld

det var så självklart
som att ömsa skinn

likt en andlig implosion

jag gick utåt
inåt i mig själv

försvann i universum
trillade och klättrade
brann upp och frös ihjäl

tills jag kom ut på första sidan
vita papper utan punkter

nu är jag här
vet inte var allt börjar

inga färger
inga känslor
bara bomull

jag tror jag såg en dörr
det var blott ett handtag

det är moln i min hals
min hals är långa tunnlar
under jord
och ovan regnet.