Jag träffades med en man under en tid i mitt liv. Vill inte ange årtal, för det är inte relevant, och jag vill inte avslöja identiteter. Vi träffades ute i minglet och han kom fram och pratade med mig. Han var trevlig, öppen, social och hade ett lugn i sin röst. Stabil och harmonisk. Han och jag pratade hela kvällen och allt kändes bra. Jag tände inte på honom på en gång, utan det var något som växte till sig. Denna man var också märkt av livet, liksom jag. Jag fick veta saker från hans liv, och han berättade öppet om det mesta. Han sa att han var nyfiken på mig.

Dagarna gick, och han tog kontakt med mig och föreslog efter en tid att vi skulle ses. Han skulle komma hem till mig och hämta mig i hans bil, och jag tackade ja. Med packad väska stod jag utanför mitt hus och väntade på honom. Bilfärden var lugn och trevlig och samtalet oss emellan flöt på. Vi skrattade tillsammans och pratade om allmänna ämnen, på väg mot hans hemort.

Dagar blev till en vecka, och en vecka blev två. Varje dag pratade vi om massor om ämnen, och kemin verkade stämma bra mellan oss. MEN, små konstiga ting började att ske. Jag reagerade inte fullt ut först, utan det kom mer som små förnimmelser av en känsla. Den psykiska misshandeln som hade påbörjats av honom mot mig. Jag förstod inte detta först.

Han sa att jag inte skulle prata om mig själv, utan jag skulle lyssna på vad han hade att berätta. Att jag skulle lära känna honom först – fullt ut, och sedan om jag tyckte om det jag hörde, skulle han lyssna av mig. Självklart tänkte jag till, och tyckte att detta var konstigt, men ändå lät jag honom prata på och lät mina känslor för honom ta överhanden över förnuftet – och jag stannade kvar och lät honom babbla på om hans liv. Han visade både brev och bilder från förr. Hans levnadshistoria.

Han hade varit gift länge, och var separerad sedan ett tag, liksom jag. Han var även diagnostiserad ADHD, och han åt medicin för detta. Jag såg de receptbelagda medicinpaketen, som han ”knäckte” ur piller ifrån. Nu är det ju så att jag inte är så förveten och frågvis av mig, så jag lade inte ner någon energi på att ta reda på mer om detta, utan lät honom käka på.

Tiden förlöpte och allt mer konstigare saker hände. När jag uttryckte en åsikt, eller avbröt honom (eller när han pausade i hans konversation (monolog), som jag först trodde var en dialog) med något som jag ville flika in, tystnade han mig. Jag fick inte prata, jag skulle lyssna. Han började att få verbala utbrott och stundom blev jag rädd för honom. Men ändå stannade jag kvar. Vet inte varför. Han sa att han älskade mig, och han var en mycket charmig man i samma ålder som jag själv. Ibland fann jag små lappar ifrån honom, där han hade skrivit gulliga ord till mig. Han kunde även komma fram bakom mig, och lyfta undan mitt hår och ge mig en kyss i nacken, samtidigt som han höll om mig. 

Han var romantisk, trevlig och väldigt ömsint emot mig. Bakom denna tuffa utsida, som han hade, fanns en mjuk man. Hans klädstil hade en hård attityd och han uppvisade starka drag av personlighet och mandom. Jag gillade detta. Kontrasterna mellan det yttre och det inre. Det som fanns bakom fasaden. Han kramade mig och var älskvärd och öm.

Vi gjorde låtlistor tillsammans och namngav dessa med kärleksfulla namn. Vår lista, som vi ständigt lyssnade på. Jag fick nyckeln till hans hem (vi hade inte diskuterat detta före)  och jag fick även larmkoden till hans hus. När han arbetade, fanns jag ensam kvar i huset och väntade på honom. Jag fördrev dagarna med att sola, lyssna på musik, städa i hans hus och bara vara.

Han ville köpa saker till mig. Ge mig t.ex en helt ny mobiltelefon, eftersom min gamla krånglade. Men jag tackade nej. Jag sa åt honom att ”du behöver inte köpa min kärlek”. Jag tar inte emot något från dig. Inte så dyra saker. Nej tack. Han köpte då ett nytt batteri till min mobil, och jag blev ju glad över detta. Det var bara det att mobilen ändå inte fungerade, med det nya batteriet. Då ville han att jag skulle klippa mitt simkort, så att den passade till den nya mobilen som han hade. Jag ville inte, varpå att han blev arg på mig. Ännu en gång. Jag var otacksam, sa han.

En dag är han kom hem efter jobbet, satt jag i soffan och läste en bok. Han slängde på TV:n och valde en kanal som han verkade gilla (uppenbart). Sedan irrade han omkring lite i huset, för att till slut lägga sig ner på soffan för att vila lite. Han var trött efter jobbet. Jag fortsatte att läsa min bok, och bläddrade tyst med bladen. Jag visst lite om hur han var ljudkänslig, och var så tyst jag kunde. Dock stod ju TV:n på, som han hade satt på. Inte jag. Efter en stund hörde jag hur han mumlade något i sömnen. Trodde jag. Han sa det ett par gånger till, men jag fattade inte att han pratade till mig. Jag uppfattade ju inte ens vad han sa, och jag trodde att han sov och jag läste vidare i min bok.

Plötslig sätter han sig upp och fullkomligt brister ut i skällsord och gapar på mig. Han var arg för att TV:n stod på och det störde hans sömn. - Hör du inte vad jag säger, gapade han. Jag bad dig att stänga av TV:n. Jag bad om ursäkt och sa att jag inte uppfattade detta. Jag trodde att du ville ha på TV:n i bakgrunden, eftersom det var du som satte på den från början. Dessutom låg fjärrkontrollen på bordet intill honom, varför inte bara ta den och trycka på "off" själv? Jag fick höra en massa ord ifrån honom. Återigen, hur otacksam jag var. Hur han ställer upp för mig och hur lite respekt jag har för honom. Att han var snäll som lät mig få vara i hans hus, och att jag fått nyckel och allt. Jag fattade ingenting…..men ändå stannade jag. Vadå att han var "snäll"? Det var ju inte så att jag var hemlös precis, jag kunde åkt hem vilken dag som helst, dock hade han fått köra mig, eftersom mitt bankkonto var ganska skralt (detta visste han om, och när han hämtade mig hemma hos mig, hade han sagt att han så gärna kör hem mig när helst jag önskar detta). 

Varje dag när han kom hem från jobbet drack han öl. Det var inte bara en eller några stycken. Utan när en var slut, öppnade han en ny (33 cl burkar). Jag tog väl också någon öl i sällskap med honom (det var sommar och jag var ledig) , när vi satt ute på hans altan och pratade och lyssnade på musik. Och när jag solade bredvid och han satt i telefon med vänner, råkade jag ibland överhöra hur han kallade mig för hans ”städerska” och skrattade om det till hans vänner. När jag ifrågasatte om varför han sa så, då blev han arg på mig, och sa att han bara skojade ju. Jag sa till honom att jag kände mig illa till mods över att bli kallad så.

Jag sa inget om hans drickande, utan lät honom hållas (jag hade ju bara känt honom en kort tid så vem var jag att tycka till och sätta gränser på hans alkoholintag). Ibland om jag tog en öl när han hade öppnat en, då började han att gapa och skrika på mig att ”vi kan inte hålla på att supa så här varje dag”! Minns att jag tänkte, vadå supa???? Jag drack ju knappt något. En eller två öl i solen bara. Det var ju sommar och ledighet (för mig). Han ansåg att det var mitt fel att han drack de mängder som han gjorde. Och återigen var jag inte tacksam för att han hjälper (?) mig och för allt han gjort för mig (?). Va, tänkte jag. Vad fasiken pratar han om?

En kväll flippade han ur totalt, och jag sa äntligen emot. Jag blev arg och höjde rösten och bad honom att sluta gapa på mig. Jag sa till honom att jag också har rätt att säga min åsikt och att jag inte måste vara tyst, i enlighet vad han önskar. Jag tog även upp det här med "öknamnet", att han talade om mig som en "städerska" till hans vänner när han talade i telefon med dem. Jag talade om för honom hur kränkande och nedlåtande det lät, och att jag inte accepterade att bli kallad för det öknamnet. Då blev han helt vansinnig och jävlars vilket liv det blev! Ånyo fick jag veta hur respektlös jag var och hur otacksam jag var. Han menade också på att jag inte skulle komma här och höja rösten mot honom, och att avbryta honom i hans hem. Det var mitt fel att han drack, och även mitt fel att han sov dåligt. Allt var mitt fel. Och jag saknade även humor, sa han...

Han stod framför mig och gapade och skrek så spottet yrde. Han bröstade upp sig och stod så nära mig, på ett väldigt hotfullt och aggressivt vis, så jag blev väldigt rädd. Jag höjde mina armar och intog försvarsställning och hela jag skakade och oj vad jag grät. Tårarna rann och jag var rädd att han skulle slå mig. Jag gick in i sovrummet och tog min väska och sprang ut från huset. Bort från honom. Han följde efter och fortsatte att gapa på mig där ute, medan jag sprang iväg. Han var helt skogstokig. 

Detta var kring midnatt, i en stad där jag inte kände någon, och jag hade inga pengar att åka taxi/och tåg för att ta mig hem. Detta visste han. Efter någon timma, sittandes ensam vid en vägkant i mörkret, huttrandes av sommarregnet som föll från skyn, skickade jag ett sms till honom. Eller, först hade jag skrivit på Facebook. Jag skrev ett ord på min status – ”hjälp”. Batteriet var nästan urladdat. Men jag valde sedan att radera min statusuppdatering. Minns att jag tänkte att det är ändå ingen som läser vad jag skriver, så det är ingen idé att skriva och be om hjälp där. Men vem skulle rädda mig då? Jag hade ju ingen att kontakta.

Efter en stund svarade han på mitt sms, och jag fick lov att ”komma hem igen”. Han bad mig att gå raka spåret till sovrummet och inte stanna och prata med honom. Jag gjorde som han sa. La mig i sängen, fullt påklädd. Jag vågade inte ta av mig, ifall jag behövde rusa igen.

En ny dag kom (midsommarafton), och hans mor och son skulle komma på besök. Det var bestämt sedan innan. Vi skulle grilla och umgås. Jag fick veta (innan hans mamma kom) att hon var fd missbrukare och nykter alkoholist, så jag fick order om att inte dricka alkohol inför henne. Självklart respekterade jag detta. Vi satt alla där ute på hans altan och umgicks och åt. Detta var första gången som jag träffade hans familj. Jag hjälpte till att hämta mat och dylikt ute i köket, och då såg jag att han smygdrack där ute i köket. Då tänkte jag att jag också kunde öppna en öl.

Rätt som det var upptäckte han att även jag hade öppnat en öl och då blev han arg på mig. Jag visade ingen respekt för hans mor, och han menade på att nu var han tvungen att lugna ner sig själv med att öppna en öl. Jag hade förstört hans kväll. Till saken hörde att mamman aldrig såg mig klunka ur ölen, eftersom hon satt där ute. Och han drack ju också i köket. Varför kunde inte jag göra detsamma? Han gapade och skrek att det minsann var dyrt att köpa öl, och det var mitt fel att ölen nästan var slut. Jag hade druckit en öl (33 cl).

Ute på altanen var det stelt. Rätt som det var kom han ut och ställde ett glas ”saft” framför mig, utan att jag bett om det. Han viskade att jag inte skulle tala om för hans mamma att det var alkohol i saftglaset. Självklart fick jag nästan genast frågan från hans mor om vad det var jag drack. Dricker du saft? Mannen blev helt vansinnig igen (fast i tysthet så att hans mamma och son inte märkte av det) men mamman och sonen fick ta en taxi hem och lämna oss. Jag var rädd och ensam med honom nu. Dagen efter körde han hem mig och vi sa inte ett ord till varandra under färden hemåt. Från den dagen har jag inte träffat denna man igen.

Frågan uppstår: Hur kan man som kvinna gå med på att behandlas så här? När man är medveten om faran som växer till sig? Hur kunde jag tillåta mig denna psykiska misshandel? Jag som är en stark och självständig kvinna. Jag som har skinn på näsan. Hur kunde jag låta mig bli så kränkt av honom och varför valde jag att ändå stanna? Det finns givetvis fler detaljer i denna historia som jag nu har berättat, men vill inte dra upp allt som hände under dessa två veckors tid.

Idag är jag glad att jag ändå tog mitt förnuft till fånga, och valde att inte träffa honom mer. Han hade kanske slagit ihjäl mig en dag. Vem vet? Denna man hade (och har) ett otroligt kontrollbehov, och hans diagnos och medicinering gör inte saken bättre. Han hade ett sjukligt beteende och utövade sin manliga makt över mig, och han försökte att försvaga mig för varje dag som gick.

I början var han inte sådan alls. Nu hade jag tur att han visade denna sida tidigt i vår relation, för annars kan det dröja upptill 2 år innan tecknen börjar synas. Innan förvandlingen sker. Nedbrytningen av kvinnan. Men fråga mig inte varför jag stannade hos honom i två veckor. Jag vet inte. Är bara glad att jag inte finns kvar där. 

Läs gärna (på engelska):

http://healinglifeisnatural.com/6-manipulation-tactics-toxic-people-use-to-silence-you/

Bilden kommer från samma länk. 

(jag har nog postat denna text förut, men hittade inte den i mitt textflöde, därav att jag postar den på nytt)

Det är viktigt att uppmärksamma psykisk misshandel, hur den kan te sig och se ut. Därför måste kvinnorna våga berätta om vad de har blivit utsatta för, så att omgivningen lär sig att förstå vad det handlar om. Det är riktigt fel att kalla det för "hon får skylla sig själv, varför lämnade hon inte"? Det är inte riktigt så enkelt. 

Varningstecken - En sajt som vänder sig till kvinnor

Om verbal och psykisk misshandel i nära relationer

http://www.varningstecken.n.nu/