I början av brevet från förut finns du inte. Jag har heller aldrig varit på begravning när de första meningarna skrivs. Det är jag säker på, men hur var det när vi träffades och vem var ängeln som gick förbi sovrumsfönstret i januari?

Jag vänder ansiktet mot himlen, mot regnet och tänker på dagarna som försvunnit, men jag är inte säker på vilka minnen som egentligen har hänt. Bilderna av stunder känns äkta, ändå vet jag att livslögnen finns bland dem.

Vattnet rinner längs kinderna. Kanske gråter jag på riktigt där jag står i regnet och försöker få en skymt av dig, men himlen är grå och du har dragit för gardinerna. Det är som om drömmarna gick förlorade när jag började sakna.

Solen bryter igenom tegelmuren och bländar mig. Det gör ont i ögonen när jag sitter i kyrkan och försöker se hela vägen rakt förbi blommorna på kistan. Du sitter bredvid och säger att ensamheten är den vi måste leva med, innan vi kan leva.

____________