Det var ett hoppfullt leende
som väckte upp en
likt en solkatt
men först tyckte man
det bara spelade en ett spratt...

Men det glimmade ju till i en ännu mer
just som man behövde det bäst
för en rest från förr
låg kvar i en
och gnagde och skavde...

Smilet sände
och tände
igen tankens låga
att man borde våga fråga
och ta itu med denna plåga...

Det blev att måttet råga
och med sin gamla tvekan tåga
och försöka allt rätt såga:

Till, det som bara legat still i en
med ändå pyrt och tillvaron styrt
ett elände som helt i onödan stått en dyrt...

Efter några ord, var allt bara över
allt klarlagt och sagt
och man säger till sig själv
inte klokt att gruva sig så länge
för en så´n enkel och
snabb manöver!