Hon sa att det var en hjärnblödning
och det tog några timmar.
Hon sa sådant här gör
att man uppskattar den tid man har.
Hur kort den är.

Hon sa det fick en att börja tänka.
Börja tänka på det liv man har.

Jag tänker på hur livet kan kännas
som att vada genom trögflytande lera
i en glasbehållare
som skjuts med ljusets hastighet,
rakt genom rymden.

Långsamt men ändå hisnande.
Smutsigt men ändå sterilt.

Man ska vara glad
för den lyckliga tid man fick.
Brukar man säga när man ska
plåstra om en tragedi.
När man ska lägga skoskavsplåster
över öppen hjärtkirurgi.

För vem man menar ska känna det vet jag inte riktigt.
Antagligen inte den som inte kan känna någonting alls längre.

Jag tänker att ensamheten är i det statiska,
i det inglasade,
i det geggiga,
i livets öppna örfil
över en grå och stripig kind.