Jag viskade orden på pappret för mig själv \"Ett år har nu gått, och jag hoppas du förstått... hur
mycket jag älskar dig\". Det var tre veckor sen. Det var en vecka sen hon lämnade mig. Det var en
lördag. Jag hade varit ute kvällen innan, Kristoffer hade sovit över och jag låg på en madrass och
mådde kass när hon kom hem till mig, men inget mot vad jag skulle komma att göra. Det hela gick
ganska snabbt, hon förklarade att hon inte kände samma sak längre. Jag bad henne lägga
nycklarna till lägenheten på bordet innan hon gick, hon grät. jag kämpade för att verka stark,
\"om du lämnar mig nu, kommer vi aldrig prata igen\". Det funkade en liten stund. Sen brast det för
mig också. Hon gick därifrån. Världen stannade för en stund. Telefonen ringde. Jag trodde hon hade
ändrat sig, men det var inte hon som ringde. Det var en gammal kompis som bjöd till förfest. Jag hade såklart ingen lust, det var eftermiddag och det var juni och det var första semesterdagen. Drack upp ölen som blivit över sen kvällen innan och den sista slatten i lådvinaren, satt på balkongen och undrade vad jag gjort fel. Vad jag gjort för att bli lämnad sådär, tvärt och utan någon annan förklaring än att \"jag känner inte samma sak längre\". Satte mig i någon slags mental försvarsställning och intalade mig att jag känner fan inte samma sak längre, jag heller. Gick på förfesten, en promenad genom nästan hela stan, från möllevången till drottningtorget med Solitary Man med Johnny Cash på repeat i hörlurarna och tårar i ögonen. Det var en lagom förfest, bara jag och två personer jag kände ganska väl, jag behövde inte låtsas inför dom. Krille bjud på en pipa trösthasch som gjorde mig ännu mer bedrövad. Polarna skulle visst till KB, nattklubb, inget band. Jag hade ingen lust att gå hem och sitta packad med mig själv och må skit, så jag hängde med till KB och mådde skit där istället. Träffade Maria där den kvällen, en gammal vän från hemstaden. Jag sov hos henne den natten.
Vaknade första morgonen som ensam med en annan tjej vid min sida. Ingenting särskilt hade hänt
under natten men ändå kände jag mig som om jag gjort någonting riktigt fel, något förbjudet. Jag gickhem. På eftermiddagen ringde det på dörren, det var Marcus. Han hade visst varit på någon rockfestival under helgen och var riktigt sliten. Jag berättade vad som hänt, han stannade bara en liten stund. Och innan han gick gav han mig en bit hasch och en liten pipa att röka knarket i. Jag ville inte ha. Men det kanske var lika bra. Ett par dagar satt jag hemma och tyckte synd om mig själv, rökte av haschet och drack mig full på balkongen. Ett par dagar sen gick det inte längre. Jag åkte till en vän i Halmstad som hade lånat någon sommarstuga ett par veckor. Jag hade inte träffat hennes vänner tidigare. Det var en välutbildad skara med bakåtslickade frisyrer. Det var två par och så var det jag. Vi tillrädde maten tillsammans. Tjejerna gjorde salladen, killarna med de slickade frisyrerna skötte grillen, såklart. Jag skalade potatis och halsade lådvin för att stå ut. I tillståndet jag var i vid tillfället fanns ingen möjlighet att jag skulle komma överens med de där människorna, därför gjorde det ju ingenting om man blev lite för full. Vid matbordet pratades det om fina bilar och bostadsrätter. Jag gick ner till havet. Satt där på en kulle och tittade på ungdomar som samlats kring en eld med gitarrer och gyllene tider-covers.
Gick tillbaka till stugan och somnade i en hammock. När jag vaknade var alla utom polaren som hade den lånade stugan borta. Hon bad om ursäkt och verkade skämmas lite för sina vänner. Tanken var att jag skulle stanna hela veckan, men på tisdagen orkade jag inte mer. Åkte från Halmstad och överklassen till vänner i Göteborg. Elin mötte mig på stationen med ett medlidandeleende, hon verkade glad att se mig, och jag tyckte det var skönt att träffa henne också. Vi gick och fikade och pratade och vi gick hem till hennes lägenhet där hon bodde med sin kille, en swingpjatt från Borås. Trevlig, men han gillade nog böcker mer än han gillade människor. Jag gillade varken eller men vi gick till en stor park där folk drack öl och spelade fotboll, där folk var på gott sommarhumör med sina engångsgrillar och soyakorvar. Vi slöt upp med ett sällskap, ett tiotal belästa göteborgare med åtsittande byxor och sneda luggar. Kände mig fel där också, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kunde inte stå ut med andra människor och än mindre med mig själv. Jag trodde ju inte jag skulle bli lämnad, jag var liksom inte beredd, jag hade inte något annat. alls. Vi satt där i parken hela kvällen och nog sa jag inte mer än totalt tjugo ord på hela kvällen. Jag blev iallafall lite full och kunde somna i Elins lilla gästrum den kvällen.
Dagen efter var dagen efter, vi gick långgatorna upp och ner och jag och Elin fikade på det där fiket där vi fikade när vi var i Göteborg. På kvällen träffade vi lite folk från hemstaden i någonslags singer/songwriterkollektiv mitt i stan. Det fanns en bar i den där lägenheten, och en stor veranda med en stege upp till ett tak med en fantastisk utsikt över hela den just då ganska vemodigt vackra staden. Jag satt där på taket nästan hela kvällen, klättrade ner och köpte nåra nya öl lite då och då. Det blev inte bättre än den där kvällen, det var max, och just då var det ganska skönt. Det var en ofrivillig frihetskänsla som jag inte kunde njuta av, men just kände jag att jag nog skulle lära mig att leva med den. Jag satt där till solen gick upp över Göteborg och på morgon kände jag att jag var tvungen att åka hem till Malmö igen. Jag hade semester och 27 kvadrat och ingen tjej och inga vänner till förfogande. Första kvällen gick det ganska bra. Balkongen var skön och sval och lådvinet bjöd mig precis den där bittra smaken jag önskade. Andra dagen klarade jag inte av att vara med mig själv, så jag bläddrade i min telefonbok tills jag hittade numret till en gammal kompis som jag visste inte heller var en lycklig människa. Jag ringde henne och jag bjöd över henne. Vi satt där och pratade om hur skit allting var och sköljde ner våra livshatande känsloyttringar med en flaska Zubrowka, polsk vodka med smak av kanel/vanilj. Vi drack ur flaskan och sen gick vi ut, vi gick till stamkrogen och hon bjöd hela kvällen och jag drack och jag drack. Sen gick vi hem och låg med varandra. Det var liksom det mest naturliga den kvällen. Det var ett känslodött och självhatande samlag utan ett uns av verkliga känslor. Vi kysste inte varandra. Vi kramade inte varandra. Vi knullade på varandra i ren frustration och dagen efter gjorde det ont i själen. Jag åkte till Hässleholm och träffade Kristoffer. Vi satte oss på Kings Head och drack Staropramen efter Staropramen. Fick ett SMS. Det var tjejen som lämnade mig. Hon jag aldrig mer skulle prata med bröt tystnaden efter två veckor. \"jag saknar dig, Daniel, kan vi inte ses?\". Jag blev nervös att jag skakade och skvätte med ölen. Jag svarade \"Jag är i Hässleholm. Vi ses vid statyn Möllevångstorget klockan sju\". Jag hoppade på första bästa tåg till Malmö och så träffades vi där vid statyn. Jag var så nervös. Jag ville inget hellre än att få henne tillbaka. Vi gick till Zarathustra och satte oss på uteserveringen. Jag drack tre öl ur plastmuggar på tio minuter, jag visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle spela mina kort för att få tillbaka henne. Det behövdes tre öl för att jag skulle förstå att jag inte behövde spela några kort, det handlade inte om kortspel. Det handlade om kärlek och hon ville ha tillbaks mig, och vi gick hem tillsammans och satt på den där jävla balkongen och drack rosévin och jag var världen lyckligaste igen.