Efter väl utfört trädgårdsarbete i några dagar, känner jag lugnet infinna sig. Medan jag bäddar sängen, tänker jag på morgondagens resa till Vadstena. Som planerats lång tid tillbaka. En utflykt med övernattning och SPA. För att fira oss gamla klasskamrater, då vi fyllt jämna år. Hur många kan vi diskret lämna därhän. Vad trevligt det ska bli!

Hinner knappt tänka tanken färdigt, förrän ryggskott slår till, när jag sträcker ut överkastet. Denna obetydliga rörelse, gör att jag hux flux går som en hopfälld fickkniv. Liten var jag innan. Nu blir jag dvärglik. Kanske inte det bästa tillståndet att sätta sig i en bil, för att åka en längre sträcka. Men att säga ifrån om utflykten känns inte bra.

Morgonen efter, beväpnad med några panodil, som inte gör någon verkan, blir jag hämtad av Söderköpingsdamerna. Maken får bistå med att bära väskan till bilen, medan jag stapplar bredvid. Och blir erbjuden att sitta i framsätet. I vilket jag sitter planterad ända tills vi är framme i Vadstena.

Vi hastar vidare för att hämta Ulla. Och därefter är det Gittes tur. Där uppstår ett problem. Tre personer ska sitta i baksätet. Ordentligt bältade, som Mia så oroligt predikar om. Gitte och Ulla verkar inte lika oroade. Lenas bil är ny. Tre personer har aldrig suttit i baksätet förut. Bältet till mittenplatsen kan dras ut, men något knäppe hittas inte.

Fram med instruktionsboken, som inte gör någon klokare. Ett beslut fattas. Åter till E22, för färd till Rejmes, där bilen är köpt. Lena hastar in på verkstaden och får med sig en mekaniker ut till bilen. Han förklarar nogsamt hur bältet fungerar. Han ler lite. Vilket är förståeligt. Fem kacklande höns kan man ha roligt åt.

Vi tackar för hjälpen. Alla hoppar in i bilen igen. Och ska bälta sig. Tyvärr uppstår åter problem med bältet till mittenplatsen. Vi faller nästan ihop av skratt. Lena får springa in igen till verkstaden. Och kommer ut med en ny mekaniker. Damerna placerar sig i baksätet. Mekanikern knäpper dit det trilskande bältet. Och har väldigt svårt att hålla sig för skratt.

Äntligen kommer vi efter dessa vedermödor iväg. Ganska försenade. Mia ringer Gunilla, som väntar oss på Vadstena Klosterhotell och förklarar att vi blir lite sena. Med Lena, som inte vilar på gaspedalen, är vi strax i Vadstena, trots malören med bältet. Och blir hjärtligt mottagna av Gunilla, som ordnat denna utflykt på ett enastående sätt.

Efter en härlig lunch, travade vi iväg till Klosterhotellets SPA. Blev beväpnade med flera påsar av krämer och annat, som vi ska göra oss vackrare med. Trevlig personal och en fantastisk anläggning, med flera uppvärmda bad var det. Knappt att jag ville gå upp från bubbelbadet, vars massagestrålar angrep mitt ryggskott, med styrka och värme. Efter några timmars bad och avslappning med färsk frukt och juice, tågade vi tillbaka till hotellet, för att fixa oss för kvällens middag.

Middagen var ännu godare än lunchen. Och riklig. Samtalet flöt oavbrutet i skvallerfåran. Många skulle avhandlas och ihågkommas. Det värsta var alla namn, som var glömda. Så är det på ålderns höst. Men till och med yngre människor kan råka ut för denna glömska.

Efter middagen satte vi oss i en salong på Klosterhotellet och drack vin. Och diskuterade de krämpor vi hade. De var av olika slag och ganska många. Många piller åts. Och hjärtan var svaga. Leder gnisslade. Och ont gjorde de.  Men vi lyckades ha trevligt ändå. Ett stort diskussionsämne var sömnproblem. Det hade alla, utom Mia och Gunilla. Mia led inte heller av någon sjukdom.

På morgonen intogs en rejäl frukost. Rapport om hur sömnen varit lämnades. För några hade den inte alls varit. Eller åtminstone kommit väldigt sent. Efter frukosten var det dags för en guidad berättelse om Vadstena kloster. Den hölls av en mycket entusiastisk och kunnig före detta militär. Han pekade med hela handen på mig, när jag ställde en fråga, så att säga i förväg. För snabb som vanligt.

Efter att ha packat ihop vara pinaler, checkade vi ut. Därefter tog vi en sväng i den mysiga staden. Många trevliga affärer fanns det. Den trevligaste var dock stängd. Ett kafébesök blev det innan vi anträdde hemfärden.

Färden hem till Norrköping gick bra. Jag fick sitta fram. Ibland är ryggskott bra att ha. Den som satt i mitten på baksätet, lyckades hitta och sätta fast sitt bälte, som tur var. Jag, som är bilrädd, pratade febrilt med chauffören Lena, för att kamouflera att jag höll mig stadigt i dörrhandtaget. Hon såg inte mina fötter, som bromsade ibland. Men jag kan inte ge henne annat en eloge, för hur hon framförde fordonet, med dess dyrbara last.

Och även en eloge, till Gunilla, som arrangerat vår trevliga utflykt till Vadstena!

Väl hemkommen skrev jag genast till NT och skickade in Dagens ros till mekanikerna på Rejmes. För all hjälp vi, de kacklande hönsen, fått. Tyvärr kom den aldrig in. Redaktören hade väl ingen humor.