jag är mig nog lik
utifrån
sett från betraktarens öga
har nog inte så mycket hänt

och ändå
på andra sidan mina ögon
är landskapet så förändrat

en gång i min ungdom
åkte jag expresståg genom mig själv
sedan följde år då jag strövade i maklig takt
i de nya landskapen

ambitionerna fanns där
om än inte någon genomtänkt plan
och jag gav mig hän
åt de möjligheter som bjöds

jag märkte nog aldrig
att tåget började rulla igen
att mitt fokus ändrade dess riktning

men när jag nu höjer blicken
ser jag att landskapet åter ändrats
att det själv jag kallar jag
växt till något nytt

och kanske just detta är att leva
att ständigt förändras
att vara ett ler
i skaparens hand