Mörkret hade trängt sig på flera timmar tidigare.
Temperaturen var lägre än den varit sedan i våras.

Jag må vara mörkrädd.
Men jag gick ändå ut.
En timme.

Jag tänkte att ingen skulle se om jag grät. I mörkret.
Vilket ingen heller gjorde.
Kanske för att jag faktiskt inte grät.
Kanske för att ingen faktiskt var ute.
Inte en människa.
Inte ett ljud.
Inte en bil.

Men buss 630.
Aldrig sett den linjen förut.

Gissa vart den skulle ta mig.
Om jag steg på.

Jag föll ut i gråt.