Jag förstod inte varför mor var så snäll mot honom; han den utvecklingsstörde mannen - hon bjöd på kaffe och hembakat vetebröd, pratade och skojade med honom medan jag och mina kamrater retade honom, därför att han, fastän han var en stor och grov farbror, talade och uppförde sig som ett barn; ett egendomligt barn, som sa att han var ett troll och skulle stoppa mig i en säck.
När grusvägen utanför vårt hus breddats, sträckts och asfalterats och inga hästskjutsar längre gick där, när stenmuren, ängen och skogen försvunnit och lämnat plats för flervåningshus i tegel, när världen övergått från färg till svartvitt och den förståndshandikappade Gottfrid hamnat på ett hem för såna som han, hände det att han fick permission på söndagarna och kom och knackade på hos oss, finklädd som aldrig förr i skjorta och kostym.
Han gick in i vardagsrummet utan att säga ett ord till oss andra, rakt fram till fotografiet som stod högst upp på linneskåpet; ett foto av mig, min lillebror, far och mor, taget tre år innan mor gick bort; en bild av en familj, som skrattar och ler och inte har en aning av vad som kommer att inträffa.
”Hon är död” säger han och pekar på mor
”Hon är död” säger han liksom för sig själv och tårarna rullar nedför hans kinder
Ljudlöst gråter han, står så en stund och går sen lika tyst som han kommit; vi andra är luft.
Och han ska återkomma på sina permissioner
till fotot på linneskåpet
peka på mor och upprepa orden
”Hon är död”
Som om han förstått det vi andra är oförmögna att förstå och därför inte kan tala om;
att hon, den 45-åriga kvinnan på fotografiet är död i cancer efter ett rasande förlopp, som inga radioaktiva strålar kunde förhindra, utan snarare tycktes medverka till; medverka till denna definitiva upplösning som var hennes och från vilken ingen återvändo fanns.