Jag blir uppäten. Sakta har jag bivit gnagd på och stått emot. Nu slukar den mig. Gapet tycks oändligt stort. Expanderande glupskt. Som rymden. Ett universum av ångest kommer ikapp. Alla svarta hål är ett enda. Och allt tycks mig en konspiration för att ångesten ska koppla ett sista grepp, ta en sista tugga på vad som möjligen finns kvar.

En sammansvärjelse som blir större i spiraler, och jag är medveten om vad som händer varje jävla sekund. Det är ingen sammansvärjelse. Det är bara jag som äntligen går under. I det mörker jag förhärligat sedan urminnes tider. Jag är värd allt som slukar mig, när det nu är på riktigt.


Det var inte lika skoj nu, va?

Vad ska du göra nu, du som alltid haft någon utväg?!

Idiot!