Mitt i natten vaknar han. Av skrik och bråk från grannlägenheten. Familjen som bor där har fyra barn. Mamman är hemmafru. Det är ju faan, att man inte kan få sova bara för att gubben därinne spöar upp kärringen, tänker han surt. För vilken gång i ordningen vet han inte. Men det är många.

Han bankar i väggen för att få slut på oväsendet. Som så ofta förr. Men det hjälper inte. Bråket bara fortsätter. Barnen gråter hjärtskärande. Han går upp och dricker ett glas vatten medan han funderar på hur han ska få dem att tystna. Så att han kan sova. Visserligen är han ledig imorgon. Men han känner sig lite orkeslös. Festandet tar på krafterna.

Egentligen skulle han ju kunna gå dit och ringa på. Och fråga vad som står på. Men varför ska man lägga sig i sådant man inte har med att göra, funderar han. Kärringen kanske är dum och tipsar upp gubben. Tar sig friheter. Inte ställer upp på lite samvaro. Kanske någon annan går dit eller ringer polisen? Varför ska just han göra det?

Förresten så är gubben ganska argsint mot alla i trappuppgången. Man kanske får en snyting om man lägger sig i. Det vill man ju inte råka ut för. Man kanske skulle ringa polisen ändå. Fast det är nog ingen bra idé. Då kanske de vill snoka runt inne hos mig, resonerar han med sig själv. Och kanske hittar det hembrända. Och lite annat godis. Så att man åker dit. Nej, jag tror att jag går och lägger mig igen. Försöker att somna om.

Precis när han känner att sömnen börjar falla över honom, hörs ett förtvivlat skrik som åtföljs av ett duns utanför fönstret. Han går upp, tittar ut och ser kärringen i grannfamiljen ligga livlös på marken nedanför hans balkong. Nu måste jag väl ringa polisen i alla fall, tänker han irriterat. Fast jag skulle ju behöva sova. Satan, så trött jag är.