Hör här nu

var jag hon därborta honom

bakom de massiva

murarna

krönta med glasskärvor

i betongen

och vinden

ylade i de två plåtklädda masugnarna

över det fluorescerande havet

då talade hon och sade

hugg ner murarna

hugg ner dem nu träden som

skymmer sikten

tallkottarna

kan du lägga här

i mitt böljande hår kommer

vågtopparna

fräsande på skummet alla

champagnekorkar

flyger av smällarna ekande

tomrummet bortom

enskildheter

svarade rösterna tänker jag i delay

hugg ner dem

hugg dem på stubben

ensam i lidret

ensam i mörkret därute

bland alla de nakna

och de döda

föll jag bara

gång på gång efter alla

strömavbrott

strömmade tystnaden

särkalkarna

gapande ihålighet

och på de brinnande berget allenast jag

bygger mig hyddor

av det insamlade vrakgodset

för jag är redan

en av alla de många

evigheterna

bortom nuets tidigare jag