Hon har blommor i sitt hår,
och på hennes händer existerar sår.
Ska det vara så svårt att förstå,
du bara blundar och låter det gå.

Hon ler som att ingenting är fel,
men ingen ser hennes hemlighet,
som döljer sig i hennes själ,
nu tar hon farväl.

Hon har tröttnat på sin existens,
hon vill inte längre känna livets konsistens.
För mycket smärta, och mani,
för mycket tankar och filosofi.

Hon har fastnat i ett dålig tankemönster,
i ett gallrat fönster.
Nu sjunker hon som ett skepp,
och tankarna håller henne i ett järngrepp.

Instängd i sin egen borg,
skapar hon en inre sorg.
Allting cirkulerar runt,
och ingenting är längre sunt.
Smärtan tog ett övertag,
nu lever hon sin egen lag.
Hon sliter sig loss, kastar sig ut,
är det nu, nu som det tar slut?