Hon bor på båten bakom stadens kärna. Hon är morronmänniska, vaknar tidigt då solen knappt gått upp och några regnstänk syns som pärlor i gatljuset. Hon promenerar bort till det gamla bageriet som doftar nybakat. Gatan är alldeles öde, just vid den magiska tidpunkten, just innan vi andra vaknat rör hon sig fritt. hon köper ett ljust bröd som rullas in i papper. I dag åker hon ut till holmen en bit ut i sundet. Hon lägger till vid ena udden, den som ligger över öppet hav. Där hänger månen lågt och nästan doppar sina kratrar på horisonten, den som också bara är lika ensam i sin underbara existens. Hon häller upp te med lite socker och bryter av en bit av brödet och äter, tittar ut och och förundras, tänker och låter bilderna i huvudet passera för varje rad. Dagen är snart här. Ännu en dag i en tid hon äntligen lämnat bakom sig, som i ett kloster av tystnad, som en själ i en fredad kropp, bara vinden som rör vid en klocka som hänger och vibrerar i taket i skuffen. Man hör nästan sorlet och alla miljontals röster som åker på de tondöva vågorna som rullar från land till land. det är en ständig trafik som aldrig tystnar, den kommer från fabrikernas land och försöker nå ända ut hit. Men havet förblir orört. jag tänker inte ägna nån tanke till oljeriggarna eller till delfin och valslakt och försurade hav. Utan tänker låta tystnaden tala nu. låta henne få vila i raderna. ge henne värdighet. En stund på jorden.