Jag är fylld av mörker. Jag är fylld av hat. Jag är fylld av kärlek. Jag är fylld av sorg. Hela tiden tar sig någon in i den djupa grop i mitt hjärta och i min själ. Hela tiden. Antingen någonting alldeles underbart eller någonting som gör mig mörkare än den mörkaste natthimlen en januarinatt.
Jag hatar så mycket nu. Jag älskar mycket likaså.
Men jag känner mig dömd. Mina känslor räknas ju inte. Det är bara det du känner som räknas. Det är bara mina misstag som faller fram i den dagliga anteckningsboken du håller i handen. Vad ska jag göra, för att inte göra dig så besviken? Vad ska jag göra, för att inte känna mitt hjärta vridas i min egen ångest?
Jag vill göra dig nöjd. Jag vill göra alla nöjda.
Men jag klarar inte ens att göra mig själv nöjd.
Min själ vet inte vart den ska ta vägen i min kropp längre, för min kropp känner sig suddig i en knivskarp värld. Jag vill inte känna så här; att allt är mitt fel. Varenda sak som händer är mitt fel.