Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tillfångatagen

 


Vinglaset rött och mannen stark i sängen. Sängbelysning. Blommorna i vinter. Hemifrån gatan. Gräsmattevägen I´m sure. Terminal, paviljong. Så het! Osis att jag hör den här låten på radion just nu – nittiotalets mest spelade låt. Jag frågar hamnvakten efter mer. Det är allt hon ger mig. Det är stängt och jag vilar lätt berusad ännu på första bänk. Det är min hobby. Jag måste vänta, dessutom ber de mig att inte titta in i någon av speglarna, inte ens fönsterglaset. För de säger att bilderna av mitt ansikte äntligen ljuger. Och att mitt pianospel därmed hörs tydligt. Jag tittar ändå ut genom fönstret, eller om det är innan jag går in här, och då ser jag skolflickor springa på en fotbollsplan. I tomteluvor.


När jag kommer ut från stället är de faktiskt borta och kyrkklockorna har ringt så att de ska gå in. Och jag lever i flera timmar på detta minne.


Allt mindre av allt det här jag gör är att spekulera och räkna ner dagarna. Och så skulle alla de här elaka människorna jag berättade om vara nyktra och borta.


Men jag trodde lite på det för jag väntade att något skulle hända. Men jag struntade i det. Det fanns ett hus till. En eller ett Bardo. Och någon stuga. Där sjöng jag för alla andra som var där – de satt i rader till höger och vänster.


Jag var dubbelvikt när jag kom dit men sedan gick jag därifrån helad.


Det tog tid, som mynt i en pajazzo. Det stod 24. Och denna bild tittade upp på mig. Ur ett skåp. Var det inte jag själv som låg där och tittade upp? Och även min kropp påprackad, nässkriven, påverkad att skjuta upp.


Ögonbrynen är mörka men det syntes inte i spegeln eller ögonen. Vin och te med mäktig smak, säkert dyrt. De har gått genom rutan och putsat mentala fönster.


Mörkret var intressant på kort sikt och hade ställt sig både innanför och utanför samhället nattetid. Och även vid havsrestaurangen vid svartvit television. Då är ljuset släckt på elapparaten nattetid. Whiplashskador efter ett iskallt regn som kallas Iskander.


Så hon är ensam där. Rolig och rar. Även de vuxna fick bot och tröst. Men ännu bättre var att göra det så tidigt det var möjligt. Det var morgonsida och ett vitt oväder. Någon satt och tittade på vinterstormen som två jämlika barn.


Resten vet vi och resten av den tidningen som kom i skymundan och som jag pratat mig till. Dock var det lönlöst och i den fanns det lite kärlek. Ett enormt stuggolv och pilar att följa in i ett rum, spelade mina nya melodier för brasan som knäppte och small så att jag blev rädd, som om någon var hos mig men jag var ensam för närvarande.


Vi bor i kallspeglarna med sjalarna från när vi var unga och vårt minne är gott från den tiden. Vid en stor spegel med det stora lockiga håret (permanentat) och schackrutiga golvet på gatan och de letade mig inte mer.


För denna spegel är en annans. Släckt solljus. Siri vill få vara ifred. Siri vill vara befriad. Du verkar gladare efter en vecka. Det är bra. Du verkar lättad så nära hembyn man kan komma. Jag tror att kvällskurserna hade hållit på så sent. Nära inpå passar vi ihop ju mer olika vi är.




Prosa (Roman) av Mattias Holmström
Läst 410 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2016-12-06 19:00



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mattias Holmström
Mattias Holmström