Ljud har du inget, flinga

men faller likafull

olika är ni, var och en av er och av 

stjärnor är ni full.

Gnistrande ingenting,

en droppe vatten blott,

ändå hur olika varandra

ingen har förstått.

Trots det ni samsas i ett täcke,

blir en gemenskap

ett allt,

sida vid sida om varandra

som en kärlek tusenfallt.

Här går människor från varandra

tittar bort, ser förbi, går till krig

hastar fortare fram som om att se varandra

vore en farlig stig.

Vi bygger land, bygger gränser, bygger murar

mot oss själva och tänker att här är vi trygga

här har vi ensamheten murad

och mot liksamheten är vi skygga.

Är vi inte ändå bara människor,

olik i form och gnista

hur kan vi vilja ha det ena 

men samtidigt det andra mista.

Kan vi inte finnas i samma täcke, 

vinna vågor som söker strand

och där mötas samman med varandra

i kärlekens namn.