Det snöade här i dag. Det fick mig att tänka på dig. Mycket gör ju det. Det var vackert. När snön föll genom lyktstolpeljuset så där du vet. Jag tänkte på snöänglar och ljuslyktor och snögrottor. Och så dig, då. Hur du har det nu för tiden. Hur jag har det. Ifall du saknar mig. Snöbollskrig.

Den låg inte kvar särskilt länge, snön. Det mesta har redan försvunnit. Bara det allra sista håller sig kvar. Klamrar sig fast. Desperat. Jag skulle kunna säga att det är som en metafor för hur minnena av dig klamrar sig fast i mig, men du har ju aldrig gillat metaforer. Det är lönlöst, hur som helst. Hur klyschigt det än må låta så går det inte att vinna över tiden. Den sista snön kommer att smälta bort och sedan kommer allt vara som förut igen. Som i morse, eller i går. Som innan dig.