Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min första lektion som folkhögskollärare .(Oj,oj,oj)!



Det var så längesedan, snart 60 år. Vår familj hade flyttat från den stora universitetsstaden i söder till en stad i Mälardalen, och jag skulle börja undervisa på en folkhögskola. Det var en tid då folkhögskolorna hade gott om sökande och klasserna var stora. Flyttningen hade tagit så stora krafter så jag hade inte hunnit fundera så mycket på min kommande gärning.(Så kunde man faktiskt uttrycka sig 1960). Det skulle väl ordna sig. Under mina studier hade jag vid några seminarier fått stå framme i lärosalen och förklarat eller redovisat, men jag hade ingen annan utbildning,. Jag minns dock att jag tenterat på en bok om undervisning, där ett kapitel bearbetade frågan vad antalet fönster betydde för undervisningen.
Några dagar innan jag skulle ha mina första lektioner så fick jag besök av en av mina nya kollegor. Hon var mycket älskvärd och när jag sa att jag nog inte visste vad jag skulle ha på mina första lektioner så gav hon mej ett tips.
– Börja med mäster Olof, sa hon. Det verket är alltid intressant!
Så jag förberedde en dubbellektion om mäster Olof, skrev allt som skulle säjas ord för ord. Sida upp och sida ned med min prydligaste handstil. Till och med inledningsfraserna fanns med.
Så kom första dagen och mina första lektioner. Det var lördag efter lunch, ja på den tiden arbetade vi på lördagar även om man slutade tidigare än andra dagar. Jag minns vandringen in till klassrummet, hur hjärtat bultade och munnen kändes torr. Ville jag verkligen bli lärare?
Så kom jag in i klassrummet och satte mej i katedern. Framför mej satt cirka trettio vuxna människor, en grupp unga män satt längst ned. Alla såg de fram mot mej, väntade på att jag skulle säja något. Så jag tog fram mitt manus, och påbörjade min lärarkarriär.
– God dag, jag skall be att få se en klista på lassen.
Det verkade som om eleverna inte fattade riktigt, en flicka på första bänken räckte upp handen och frågade snällt:
– Hursa?
Oj, talade jag inte högt nog. Ja, klassrummet var ju stort. Så jag tog sats och upprepade ännu en gång min inledning.
– God dag, jag skall be att få se en klista på lassen!
Sen hörde jag helt plötsligt vad jag sagt. Pojkarna längst ned kunde knappt hejda sin munterhet. Nåväl, nu fick jag min lista och drog ut på uppropet så länge jag kunde så att tiden skulle gå. Så började jag undervisa om mäster Olof och insåg ganska snart att vad som helst annat nog hade varit bättre, i alla fall som inledning i litteratur på folkhögskola. I alla fall så överlevde både eleverna och jag och det kändes tryggt att det var långt till måndag.
Vi hade bytt till oss en lägenhet i ett lyckat triangelbyte där de tre flyttbilarna tömt de tre lägenheterna och begivit sig iväg för att fylla nästa utan några krockar. Vår lägenhet låg visserligen nära en stor väg, men det var nära till grönområden och mitt i staden fanns en liten skog som alla kallade backe. När lektionerna var över tänkte jag att jag skulle cykla ned till staden, det skulle bli roligt för jag hade inte varit nere i centrum. Så jag frågade en kollega hur jag skulle ta mej dit.
– Jo, det är så lätt. Först tar du till höger och fortsätter ett stycke och sen tar du till vänster så är du nere i stan.
Det lät ju lätt. Jag tog ganska snabbt till höger och sen till vänster, men inte kom jag till något centrum. Plötsligt slutade vägen vid ett stort rött hus som låg i ett skogsbryn. Jag måste ha kommit fel. Jag knackade på i huset och en vänlig kvinna visade hur jag skulle ta mej tillbaka till folkhögskolan. Väl där träffade jag på en vaktmästare och jag låtsade inte om mitt misslyckande utan frågade på nytt hur jag skulle ta mej till stan
– Jo, det var lätt, sa han. Först tar du till höger och fortsätter ett stycke och sen tar du till vänster så är du nere i stan.
Det där hade jag hört förut. Jag gjorde ett nytt försök. Cyklade först till höger och sen till vänster, och där var det igen, det röda huset. Nu gav jag upp. Jag lyckades ta mej tillbaka till skolan och sen cyklade jag hemåt. Först cyklade jag igenom ett fint villaområde och sen cyklade jag på en väg bredvid stadens vidsträckta kyrkogård. Det regnade sakta. Ut från kyrkogården kommer en mycket blek man i en obestämbar ålder. Kläderna var ljusa, nästan vita. Han såg nedåt och gick oerhört fort, som om han ville komma undan något. Nu blev det för mycket Nu gick det inte längre att hålla tårarna tillbaka Den katastrofala inledningen på min första lektion. Min misslyckade undervisning. Varför tog jag mäster Olof? Jag hade ju aldrig gillat den teatern. Och sen kunde jag inte ens följa en instruktion. Det skulle ha varit så trevligt att få se stan. Jag skulle ha gått till ett konditori och köpt bakelser med mej hem. Kanske var reorna inte över.
Plötsligt var mannen borta, hade väl vikit av nånstans. Och jag grät hela vägen hem.






Prosa (Novell) av Annika J
Läst 410 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2017-01-04 21:13



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Vad jobbigt! Det var intressant att följa med, och nog är det så för många, att första gången, då det ska bli något man alltid minns, blir misslyckat. Livet liksom.
Men det tar man med sig, erfarenheter blir visdom väl? :)
Tufft att ställa sig längst fram dock, hyllar lärare som vill och vågar.
2017-02-09

  Monika A Mirsch VIP
Det var spännande, som alla nyöppnade möjligheter - medryckande!
2017-01-05

  Bibbi VIP
Tack för en fängslande berättelse!
2017-01-04
  > Nästa text
< Föregående

Annika J