Av varierande anledningar tror många människor på ett liv efter döden. Många tror på ett paradis i himlen, för vissa endast tillgängligt för dem som på något sätt förtjänar det. Hur kan då ett sådant paradis och himmelrike tänkas se ut? Enligt åtskilliga teologer är livet i himlen så fantastiskt så vi inte kan ha någon föreställning om hur underbart det är. Detta behöver inte vara sant, men det krävs åtminstone att åtskilliga av jordelivets vanliga begränsningar för vårt välmående saknas. Vad jag i det följande skissar ner gällande tillvaron i paradiset är således en beskrivning utifrån den mänskliga fantasins begränsningar och vad som existerar i jordelivet, och kan i själva verket se betydligt annorlunda ut.

För att ett paradis ska vara ett paradis, det vill säga en underbar plats, krävs det att man känner sig tillfredsställd av det på en rimlig nivå. Denna tillfredsställelse måste också kunna vara i evighet. Om man vet med sig att tillvaron någon gång kommer ta slut och övergå i något sämre, det vill säga något annat än ett paradis, och därmed lär känna olycka över detta, befinner man sig inte i ett paradis. För att man ska vara permanent tillfredsställd i evighet krävs det bland annat att medvetandet ständigt kan fyllas av något meningsfullt, såsom olika givande sysselsättningar. Dessa sysselsättningar lär vara bättre än de fritidsaktiviteter som erbjuds på jorden.

Om paradiset ska vara en tillräckligt tillfredsställande plats att bo på bör det också vara estetiskt vackert utformat. Himlen kan väl tänkas se ut som en vacker skymning, möjligen med röd, gul eller brun himmel, eftersom detta är vad många tycker är vackert. Byggnader lär vara konstnärligt utförda och tilltalande för ögat. Vidare kan man anta att det finns utsmyckningar i form av något som liknar vackra träd och häckar.

När man vistas i paradiset måste själen vara fri från kroppen, eftersom paradiset inte är en materiell konstruktion. Således är man befriad från människokroppens begränsningar och kan inte känna obehag i stil med hunger, smärta, illamående och så vidare. Kärlek och sexualitet är något som anses vackert och önskvärt av utvecklade människor i jordelivet. Därför bör även dessa fenomen existera i paradiset. Man kan föreställa sig att ett rikt utvecklat och glädjefyllt sexuellt umgänge förekommer överallt i olika former med ständiga byten av samlagspartner. Särskilt här är det svårt att föreställa sig hur detta kan tänkas se ut eftersom människor i paradiset inte befinner sig i sina kroppar. Men som tidigare nämnt är vi begränsade av fantasin och detta får vara en blind människas uppfattning av ett konstverk.

Man kan diskutera vem som vid sin död får tillträde till paradiset. Det lär endast vara de som förtjänar det, vilket är en mycket liten del av världens befolkning. Resten får komma till paradiset och träffa sina avlidna bekanta för att sedan bli tvungna att leva ett nytt liv tills man har levt ett liv där man genom sitt levnadssätt fått tillträde till paradiset.

Hur ska man då leva sitt liv för att få tillträde till paradiset? Världen är full av problem. Vissa anses mer allvarliga än andra, som problem i utvecklingsländer med krig och svält. Problem som anses mindre allvarliga kan således utgöras av problem relaterade till industriländer. Men även betydligt mindre allvarliga svårigheter i till synes välmående människors vardag kan anses som ”problem”, såsom olika jämförelsevis obetydliga men obehagliga incidenter som kan drabba vem som helst. Alla slags sådana problem berör de flesta människor, eftersom man har en tendens att tycka synd om andra människor i svåra situationer. Problem och olyckor som drabbar i övrigt lyckliga människor tenderar att beröra oss nästan lika mycket som problem i utvecklingsländer. Detta för att vi själva kan relatera oss till dem i högre grad, även om de inte anses lika allvarliga. Således borde alla människor må dåligt av alla problem som finns omkring dem, både de mer och mindre allvarliga. Så är dock inte fallet eftersom de flesta människor ofta är likgiltiga och främst tänker på sig själva.

Att inte bry sig om världsproblemen och andra mindre allvarliga problem anses acceptabelt, men kan inte vara det. Om man har pengar som man skulle kunna klara sig utan som kan rädda livet på fattiga människor i utvecklingsländer, borde det vara självklart att skänka dem till detta ändamål. Inser man detta vill man automatiskt hellre skänka pengar till välgörenhet istället för att slösa bort dem på sådant man hellre vill klara sig utan. Följaktligen är i stort sett hela världens befolkning som inte är fattiga oerhört egoistiska och lever omoraliskt. Dessutom inser knappt någon vad de egentligen blir lyckliga över. Människor borde endast tillfredsställda sina grundläggande behov, och sedan skänka sina övriga tillgångar till lämpliga välgörande ändamål. De grundläggande behoven kan anses bestå av sådant som bostad, mat och andra nödvändiga utgifter. Därtill kan möjligen också räknas fritidsaktiviteter som känns tillräckligt viktiga att ägna sig åt, dock med vetskapen att man behöver skänka pengar för världsproblemen. Det är således viktigt att ägna sig åt det man gillar, men att man samtidigt inte kan göra sig av med hur mycket pengar som helst för egen del, utan bör ha världsproblemen i åtanke.

Alla borde således förändra sin livsföring för att bidra till att mildra alla problem som finns i världen. Även till synes fattiga människor i utvecklingsländer kan bidra så mycket de kan, och om man inte har möjlighet att skänka pengar kan man ändå utvecklas som person genom att ta till sig dessa idéer. Om man skänker mycket av sina pengar till lämplig välgörenhet blir man själv lyckligare, vilket har bevisats i flera vetenskapliga studier. Det är således det bästa man kan göra för sina pengar. Eftersom knappt någon människa varken bryr sig om de mer eller mindre allvarliga problemen som finns omkring dem och inte engagerar sig på detta sätt, är i stort sett alla människor fruktansvärt egoistiska och outvecklade som människor. Har man väl insett detta och bara vet sitt bästa följer man helt enkelt detta levnadssätt och skänker pengar, eftersom det är vad man själv blir allra mest lycklig av. Sedan vill man aldrig tillbaka, ungefär som en kriminell som insett att livet som skötsam är betydligt enklare och glädjefyllt i längden.

Det borde vara självklart att alltid vilja arbeta. Detta för att göra nytta i en värld fylld med problem. Tyvärr har ytterst få människor insett detta och vill gå hem på eftermiddagen som vanligt från sina arbeten för att tillbringa kvällen med sådant som inte tillför omvärlden något. Vem som helst kan klara av att jobba jämt utan att det ska behöva kännas jobbigt, bara man tänker och gör rätt. Rent allmänt kan de flesta människor mer än de tror och det borde vara naturligt att hela tiden försöka utöka sin arbetskapacitet och bli bättre på det man ägnar sig åt. Att försöka tänja sina gränser är något som alla borde göra för att utvecklas som människor. Alla borde ha som mål att göra karriär, det vill säga antingen avancera eller byta jobb med jämna mellanrum. Detta för att kunna bidra med mer till samhället och för att utvecklas som människa. Det är mycket tråkigt att så få människor arbetar ideellt för att hjälpa andra. Detta är något som förutom samhällsnyttan även kan tillföra karriären mycket i form av meriter, personliga utvecklingsmöjligheter och kontakter.

Om människor levde sparsamt och enkelt skulle det vara mycket enklare att hitta boende för alla, eftersom ingen vill bo i större bostäder. I stort sett alla skulle nöja sig med mycket liten boendeyta. Enrumslägenheter och rum för inneboende skulle vara det vanligaste boendeformen för ensamstående. Kollektivboenden i olika former skulle bli vanliga. Det skulle leda till otaliga personliga utvecklingsmöjligheter i mötet mellan människor och betydligt färre skulle behöva känna sig ensamma. Likaså behöver människor sluta längta efter och söka sin lycka i fler och fler ägodelar eller dyra fritidsaktiviteter. Istället borde man fundera igenom vad man egentligen behöver för att vara lycklig och nöja sig med det man har. I en sådan situation blir livet mycket enklare att leva och man lär sig bättre att uppskatta det lilla man redan har. Människor skulle bli mycket bättre på att se det positiva i tillvaron, precis som fattiga människor i utvecklingsländer. Det är anledningen till att man i utvecklingsländer är lyckligare än i industriländer. Detsamma kan sägas om funktionshindrade.

Alla människor som insett detta kommer få tillträde till paradiset, men det är mycket tråkigt nog bara ett ytterst fåtal. Det är väldigt synd eftersom både omvärlden och man själv blir som allra lyckligast om man lever sitt liv på detta sätt. Kanske finns det även andra vägar till himmelriket, men denna lär vara den mest självklara.