Jag minns när jag hittade scoutkniven bland strumporna i byrålådan och aldrig fick någon riktig förklaring när jag frågade mamma vad den gjorde där.

Jag minns när du kom och hälsade på och alla köksknivar packades ner i en kasse och flyttade in till grannen.

Jag minns dagen efter att du försökte första gången, jag fick vara hemma från skolan och de sade att det var okej att ha kul och det var okej att vara arg på dig.

Jag minns när vi var hos terapeuten och M var arg för att hon tyckte det var onödigt och jag försökte mest vara diskret när jag grät.

Jag minns när vi hälsade på dig på psyk och jag läste någon tidning hela tiden vi var där och allt kändes bara konstigt.

Jag minns på högstadiet när alla skämtade om emos som skär sig i armarna och jag skämtade också fast jag inte alls tyckte att det var roligt.

Jag minns alla gånger du var trött, eller arg, eller ledsen, och jag var rädd för att jag undrade vad det skulle leda till.

Jag minns när du skickade en hjärtikon till mig, inget mer, och jag förstod inte och sedan försökte du igen.

Jag minns när du berättade att du var gravid och jag var så glad, så glad för din skull och jag var så rädd.

Jag minns när mamma var på begravning för en familjevän som inte orkade längre, och hur hon berättade efteråt om att det jobbigaste var vetskapen om hur lite som hade behövt vara annorlunda för att det skulle ha varit vi som satt där på första raden.