Var min farmor lycklig. Lämnade hon efter sig några minnen kvar. Hon levde i skuggan av sin man, mjölkade kor. Födde barn vartannat år tills kroppen sa stopp.
Lämnade hon något bestående arv likt sin man den lilla. Han mästersnickaren som kallades ”Parisarn” och kunde prata med arbetet som händerna gjorde.
Jag ser henne högrest och stolt stå brud bredvid mannen, som satt på en stol i prydlig kostym, nygifta de var.
Vilka tankar månne hon ha haft, när hon fejade huset de byggt. Levde i skuggan av sin mans devis; Varje människa föds fri.
Fördomsfri fostrade hon sina barn.

© Bosse 21 februari 2017.