Finns där ett kontrakt som jag signerat?
Var jag drucken då, kan tänka?
Att jag inte bättre vetat,
än att drunkna eller dränka.

Såg ni på när jag förlora allt jag ägde?
Stod ni still och stirra när han snöt mig på min själ?
Såg ni på, som fån, när jag brann uti hans vrede?
Grät jag uti glöden, där jag vigdes till hans träl?

För jag svär på allt jag en gång var,
en simpel strövare från dalen;
som tvingats slåss med den barbar,
som gjorde allt för att göra mig galen.

Men de som svor om mig, ni fan,
ni ska nog få nåt att tvi på.
Nog har ni rätt om denna karln,
helt från vettet, kan ni lita på!

För Satan själv, i svettig fjäll,
kom och brände djupt i huden.
Tatuerarstålet glöder ikväll,
så bläck och blodet skjuder.

En hästsko pryder nu min arm,
där lyckan rinner ur som tåren.
Ur den blick som en gång varit varm,
slockna skoningslöst hos den dåren.

Men Satan själv, han skrattar väl,
åt oss som signerade kontraktet.
Ett skrock så gällt, ett jävla skräll,
likt svin påväg till slakten.

En vidrig syn, den fule fan,
som belåtet synar sällskapet.
Folk på led, som ned i kvarn,
ska malas inför kalaset.

Ben och senor ska allting ned,
liksom svett och hår och bedjan.
Om du int’ var galen, så blev du det,
där du stod med kula och kedja.

Och när du jämrar över din dom;
vem hör din snörvlande psalm?
Kvarnakäftars svalg och gom,
slukar allt ned i Satans kvalm.

Fattig som förmögen,
ingen lyckas smita från.
Alla ska vi emot Döden,
varenda fähund som fån.

Så vart du än vänder,
ska vi åt samma håll.
Vi slåss som vi var fiender,
trots att vi spelar samma roll.

Ändå står den jävla skocken,
som stirrat blint i ändlöst skov.
Medan andra, av den Svarte bocken,
signeras skonlöst med stål och hov.