I
Den begynnande våren
speglar sig i nyvakna åkrar,
snart kommer rapsfälten
att spraka likt himlen om nyår
II
Jag färdas på räls genom min barndom
hemtrakter, hemstad, hemsökt, hembesök
Är jag närvarande
Var jag någonsin härhörande
Känner mig anhörig
III
Tänk om distansen kunde kvantifieras
med metersystemet
genom artefakter
eller i tid och rum
Vägarna jag cyklade till gemenskap
har byggts om
Vägarna jag vandrade till förnedring
har omdirigerats
Den inramade friheten är intakt
rymmer andra liv idag
IV
Jag gungar i ambivalensens vagga
känner frid i rörelse
känner andningsnöd i antågande
Under jord är hålrummen sig lika
en gränslöshet i skymundan
Här vilar minnesluckor och kränkningar
i varje gathörn
Däruppe vilar horisonten i norrläge
saltstänk, tångdoft, tallarnas grenverk, och pissmyror mellan tårna
Jag fäste blicken mot Kattegat
när resten vändes ryggen
V
Jag har nog tänkt att distansen ska minska med tiden
som en x- och y-axel
försöker bedöma avståndet till istäckets undersida
undrar hur drömmarna om natten
står i relation till mina dagdrömmar
VI
Känner att jag behöver döda
känner att jag måste återuppliva
synapser och reflexer
Hur fan kan någon vilja bo
i denna underbara stad
VII
Hur långt från Helsingborg
kommer mitt barn att födas
Blir det tusch eller blyerts
som definierar horisonten
bland huvudfotingar
och dimensionsbefriade hus
VIII
Visselpipan ljuder
vi rullar vidare söderut
mot ett möte i nutid